Att utsättas för diskriminering

En mildare form av utsatthet som icke desto mindre påverkar människors välmående är utsatthet för diskriminering. Inom främst forskning kring HBT-personer är det vanligt att använda begreppet minoritetsstress516. På senare tid har också mycket forskning om begreppet kommit att handla om utsatthet för rasism. I begreppet ingår trygghet och utsatthet för våld och glåpord, som redogjorts för i kapitlet ovan, men också mer subtila former av utsatthet som uppstår i att vara i minoritet. Det kan handla om att känna sig ensam och utpekad, att tvingas representera en hel grupp eller ständigt berätta, förklara och försvara sin livssituation, och inte minst om att möta fördomar och diskriminering och trakasserier. Denna utsatthet skapar en ständigt närvarande, om än lågintensiv stress som tär på den utsattas psykiska hälsa. I förlängningen får den också konsekvenser för fysisk hälsa, och bidrar alltså till de skillnader vi sett i tidigare kapitel517.

Minoritetsstress är självklart svårt att mäta, men vi har valt att titta på tre faktorer: dels utsatthet för ”kränkande behandling” (och motsvarande för unga en fråga om ”orättvis behandling” då detta är närmsta motsvarigheten i använd enkät) samt svårigheter att lita på andra och avsaknad av praktiskt (eller emotionellt) stöd i vardagen.

Tittar vi först på upplevd kränkande behandling518 ser vi ett tydligt mönster som stämmer överens med utsatthet för brott. Över lag är siffrorna för Halland något lägre än för riket och det är ett mönster som går igen oavsett grupp. 23% av kvinnorna och 16% av männen uppger sig ha blivit behandlade eller bemötta så att de känt sig kränkta. I riket är samma siffror 27% och 17%.

Utsattheten sjunker när åldern ökar, bland de yngsta (18-29 år) är det hela 26% av männen och 42% av kvinnorna som utsatts jämfört med de äldsta, 65-85 år, där 7% av männen och 9% av kvinnorna blivit utsatta. Detta kan dels bero på en de facto större utsatthet, både att unga diskrimineras i egenskap av unga, men också att de oftare befinner sig i miljöer där diskriminering och kränkande behandling är vanligt, såsom krogmiljöer. De har också mer sällan uppnått maktpositioner, exempelvis chefsposter eller andra nyckelpositioner som skyddar mot kränkningar. Det är också möjligt att medvetenheten är högre i dessa grupper och att fler handlingar därför tolkas som kränkande. Noterbart är att könsskillnaden minskar påtagligt med åldern.

Utrikes födda personer är intressant nog inte mer utsatta för kränkande behandling än inrikes födda, runt 22% på nationell nivå. 2014 syntes en tydlig skillnad i Halland mellan födda in- och utrikes: 16% respektive 22% hade upplevt kränkande behandling. Nationella siffror visade att ju längre bort från Sverige du hade ditt ursprung, desto högre siffror. 2018 är denna skillnad i princip försvunnen, främst för att andelen födda i Sverige som utsatts närmat sig nivåerna hos personer födda utomlands. Det är mycket svårt att dra slutsatser om vad detta kan bero på men inget pekar på att minskande rasism är en orsak. Kanske kan ett högre medvetande vad som utgör en kränkning vara en orsak? För detta talar undersökningar som visar att betydligt fler anser sig ha blivit utsatta för sexuella kränkningar efter respektive före #metoo 2017, något forskarna härrör till just ökad medvetenhet519.

Nationella siffror visar att gruppen med någon form av funktionsnedsättning520 är mer utsatt för kränkande behandling än gruppen utan, och kvinnor med funktionsnedsättning mer än män med funktionsnedsättning (28% jämfört med 20%). Mest utsatta bland personer med funktionsnedsättning är unga kvinnor 16-29 år, där hela 45% varit utsatt. Också i gruppen utan funktionsnedsättning är denna grupp mest utsatt, men på en lägre nivå, 33%. Bland de äldsta, 65-84 år, är skillnaden mellan grupperna med och utan funktionsnedsättning minst, liksom skillnaden mellan könen. 13% av kvinnorna jämfört med 10% av männen har utsatts, jämfört med 7,8%/5,2% bland personer utan funktionsnedsättning.

Allra mest utsatta för kränkande behandling är transpersoner521. Hela 58% uppger sig ha utsatts. Bland homo- och bisexuella522 kvinnor har 43% utsatts och bland homo- och bisexuella män 32%. Det är nära dubbelt så många som bland heterosexuella kvinnor/män.

En annan aspekt av delaktighet i samhället är känslan att andra människor går att lita på. Forskaren Robert Putnam skrev om tillitens betydelse för både individen och samhället som helhet i boken ”Den fungerande demokratin” (1993) där han visade hur tillit till både medmänniskor och till samhällsinstitutionerna underlättar både demokratisk och ekonomisk utveckling i samhället. Ekonomen Eleanor Ostrom belönades 2009 med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin forskning kring hur tillit till varandra bidrar till att lösa ”det gemensammas tragedi” där resurser utarmas för kortsiktig vinning trots att alla vet att det är långsiktigt ohållbart. Men tilliten är inte jämnt fördelad i Halland idag.

Vad gäller tillit till andra människor523 är könsskillnaderna små. Ungefär 25% av kvinnorna i Halland jämfört med drygt 26% av männen säger sig ha svårt att lita på andra. Det är något lägre än på riksnivå där 28%, oavsett kön, säger sig ha svårt att lita på andra.

Däremot spelar ålder större roll. De yngsta, 18-29 år, har klart lägre tillit än äldre grupper, hela 42% av männen och 38% av kvinnorna har svårt att lita på andra. I gruppen 65-84 år är samma siffra 17% för män och 18% för kvinnorna. En generell otrygghet i relation till omvärlden tillsammans med högre utsatthet över lag kan antas vara orsaken bakom lägre tillit, men eventuellt också ett förändrat samhällsklimat mer präglat av individualism och konkurrens som påverkar yngre mer än äldre524. Att kvinnor, trots sin större utsatthet än män, har högre tillitssiffror, skulle kunna bero på ett mer utvecklat socialt nätverk, då kvinnan ofta är den i en (heterosexuell kärn-) familj som har ansvaret för sociala relationer525. Som vi ska se längre ned: kvinnor upplever sig ha lite bättre tillgång praktiskt stöd i vardagen.

Att generell utsatthet spelar roll för tilliten visar också skillnaden mellan olika utbildningsnivåer: bland personer med eftergymnasial utbildning, som har starkast position i samhället både på arbetsmarknaden och socialt, och dessutom mest kunskap och redskap att förstå världen (se kapitlet ”Att få, vilja och kunna delta”) är det 20% som inte litar på andra. Bland personer med enbart förgymnasial utbildning är samma siffra 32% och för personer med gymnasial utbildning 28%.

Vi ser också att utrikes födda personer har betydligt sämre tillitssiffror på nationell nivå, 43% litar inte på andra. I första hand är personer födda i Europa och övriga världen som står för de höga nivåerna: 39% respektive 43%, och genomgående är det en högre andel kvinnor än män som säger sig ha svårt att lita på andra. Åter är det rimligt att anta att förankring i och förståelse av det omliggande samhället har betydelse. Dels har utrikes födda en sämre position i samhället vad gäller såväl ekonomi, mående och sociala nätverk. Dels är de ofta från början insocialiserade i ett annat samhälle, ofta med lägre tillitsnivåer, vilket ger dem ett sämre utgångsläge för förståelse och förankring än personer i samma situation som levt hela sitt liv i Sverige.

På motsvarande sätt ser vi på riksnivå att homo- och bisexuella526 i högre grad än andra grupper har svårt att lita på andra, trots att deras utbildningsnivå generellt är högre. Bland bisexuella kvinnor är det 44% som inte litar på omvärlden, för homosexuella kvinnor och bisexuella män är siffran ca 38% och för homosexuella män är siffran 27%, dvs bara något högre än för heterosexuella (23%). Vi har inga siffror för transpersoner, men givet att förtroendet för samhällsinstitutioner är betydligt sämre i denna grupp är det rimligt att anta att de hyser sämre tillit också till sina medmänniskor.

Ett sätt att se hur väl förankrad en person är i samhället är det stöd hen upplever sig ha omkring sig. Vad gäller praktiskt stöd i vardagen527, alltså om det finns någon att vända sig till för att få hjälp med praktiska saker, är könsskillnaden liten och kvinnorna har bättre siffror. 3% av kvinnorna i Halland jämfört med 6% av männen uppger sig sakna sådant stöd. En möjlig förklaring till könsskillnaden är åter att kvinnors större ansvar för sociala relationer528 betalar tillbaka i denna form.

Andelen som saknar praktiskt stöd i Halland är något större, oavsett kön, i åldersgruppen 45-64 år, i synnerhet för män. På riksnivå ser vi också en sämre situation för personer med som mest förgymnasial utbildning (9% jämfört med 6% för personer med gymnasial utbildning, och 5% för dem med eftergymnasial).

Vi ser också stora skillnader vad gäller in- och utrikesfödda, på riksnivå. Hela 17% i gruppen födda utanför Europa uppger sig sakna praktiskt stöd, 10% av dem födda i Europa utanför Norden, 6% födda i Norden utanför Sverige och 4% födda i Sverige. En förklaring till sambandet kan vara avsaknad av familj i närområdet och sämre social förankring generellt.

Också personer med funktionsnedsättning529 har sämre tillgång till praktiskt stöd än personer utan. Nationell statistik visar att 9,2% av kvinnorna och 10% av männen i denna grupp uppger sig sakna stöd. Störst är avsaknaden av stöd i åldersgruppen 30-64 år, 11% av kvinnorna och 12% av männen saknar stöd i den gruppen. Det är troligt att detta har att göra med att denna åldersgrupp i högre utsträckning än andra förväntas kunna klara sig själv i samhället, och tillgången till anpassningar och andra stödstrukturer är då sämre. Intressant är att unga kvinnor med funktionsnedsättning, som ofta antas vara mest utsatta för till exempel övergrepp, också har bäst stöd, bara 4% uppger sig sakna stöd. För unga män med funktionsnedsättning är samma siffra betydligt högre, 10%. I gruppen unga utan funktionsnedsättning är samma siffror 2,7% (kvinnor) och 3,3% (männen), det är alltså en betydande skillnad främst för unga män med funktionsnedsättning.

Gruppen homo- och bisexuella530 verkar sakna praktiskt stöd i högre grad än heterosexuella, i synnerhet män, också detta baserat på nationell statistik. 12% av homosexuella och 10% av bisexuella män saknar stöd, för kvinnor är motsvarande siffra 7% respektive 6%. För transpersoner saknas siffror om praktiskt stöd men runt en fjärdedel uppger sig sakna emotionellt stöd. Bland äldre transpersoner, över 45 år, är siffran över hälften531.

Det verkar alltså finnas ett system där diskriminerande faktorer ökar både upplevelsen av trakasserier, svårigheten att lita på andra och känslan av att sakna stöd. Sannolikt kan detta bero på just känslan av utanförskap, att samhället inte riktigt är anpassat för ”sådana som mig” och en känsla av främlingskap inför majoritetssamhället. Det finns också en tydlig korrelation med faktisk utsatthet som vi sett i tidigare avsnitt om utsatthet för våld och sexuella övergrepp. Detta pekar åter mot minoritetsstress som en viktig faktor för utsatta gruppers livsvillkor, inte bara inom psykisk hälsa och utsatthet.

För de flesta diskriminerande grupper saknas siffror på regional nivå. Det finns dock ingen anledning att anta att situationen skulle vara bättre i Halland än i riket. I Halland saknas urbana miljöer och större universitet där livsvillkoren ofta är bättre för utsatta grupper. En annan skyddande faktor är sociala nätverk som visat sig viktiga för att motverka minoritetsstress och diskrimineringens negativa konsekvenser. En meningsfull fritid är en skyddande faktor532 och många som utsätts för diskriminering undviker fritidsaktiviteter av olika slag för att slippa utsättas. Vi vet att både umgänge med vänner och engagemang i samhällsfrågor är faktorer som ökar hälsan på individnivå533. För den som tillhör en diskriminerad grupp krävs ofta särorganisering för att detta ska kunna ske, att möta andra i samma eller liknande situation och dela erfarenheter och tankar534.

I synnerhet gäller detta de grupper där familjen inte stöttar i deras utsatthet535. HBT-personer är en sådan grupp och sannolikt också ungdomar som bryter familjetraditioner och gör uppror mot traditionella värderingar inom familjen, exempelvis i grupper av utrikes födda, så kallat hedersrelaterat våld och förtryck536. Det finns också uppgifter som visar att HBT-personer i dessa miljöer är extra utsatta537.

Vi har inga systematiska uppgifter om hur det ser ut med organiserade stödstrukturer för utsatta grupper i Halland, men de tenderar vara starkare i storstäder, alltså i Sverige i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sannolikt kan Göteborgs utbud komma en del hallänningar till del, särskilt i Kungsbacka och i någon mån Varberg. För många i minoritet, som utsätts för diskriminering eller av andra anledningar känner sig utanför i sin vardag kan internet fylla en viktig social funktion när det sociala stödet saknas i närmiljön. Det gäller särskilt om det inte finns lokala stödgrupper. På internet ges tillgång till ett större nätverk och plattformar, både organiserade och inofficiella, där en utsatt person kan få känna sig hemma och välkommen. Dessutom finns där mycket kunskap och information kring de egna förutsättningarna som kan vara till hjälp både praktiskt och socialt. Många vittnar om hur sociala medier utgjort en fristad i svåra situationer538.

För andra grupper är effekterna av att mer tid spenderas på internet blandade. För vissa innebär det som sagt både en fristad och en ökad social aktivitet. För andra ökar stress och press, både genom kravet på att hänga med och vara uppdaterad, men också för att popularitet får ett mått, i termer av antal ”likes”, ”följare” och liknande. Dessutom innebär internet och sociala medier ett ständigt inflöde av idealbilder som kan öka känslor av otillräcklighet. Vi vet också att dessa idealbilder i väldigt hög grad präglas av normativitet: vita, ”vackra”, smala människor visar upp sina lyckligaste stunder539. Samtidigt är det också i sociala medier som motrörelser växer – exempelvis den kroppspositivistiska rörelsen, #metoo-rörelsen och Black Lives Matter-rörelsen där erfarenheter delas och mediebilder utmanas.

Internet är också en plats för utsatthet. Många utsätts för hat och hot, mobbing och trakasserier över internet. Runt en tredjedel av mobbade högstadieungdomar i Halland uppger internet som den plats de blivit mobbade på och det finns många vittnesmål både från vuxna och barn om hur de utsatts både för mildare kränkningar och allvarliga hot via internet540. Det gäller inte minst politiker och andra som uttalar sig politiskt, i synnerhet om de redan tillhör en utsatt grupp, exempelvis kvinnor, personer med känd/synlig utrikes bakgrund eller öppet homosexuella/transpersoner. BRÅ:s kartläggning av näthat 2016 visar att flickor och kvinnor oftare utsätts för hot och ofta förtäckta sådana av sexuell karaktär, medan pojkar och män oftare utsätts för hot om våld (icke sexuellt) och kränkande skrivningar. Flickor/kvinnor utsätts också i hög grad för ofredanden, ofta i kombination med motsvarande utanför internet. Flickor utsätts också för publiceringar av bilder/filmer och unga över lag utsätts för att andra kapar deras konto på exempelvis Facebook, Instagram eller Snapchat. Brott av sexuell karaktär riktas i första hand mot flickor och kvinnor541.

Tillgången till internet, och det som där finns, både av socialt stöd och utsatthet, är dock inte helt jämnt fördelad. Nationella siffror visar att 5% av samtliga hallänningar över 16 år saknar tillgång till internet i bostaden542: 8% av kvinnorna och 2% av männen. Bland personer över 65 år är det hela 16% som saknar internet i bostaden. Samtliga som saknar internet i bostaden har som mest förgymnasial eller gymnasial utbildning.

Också personer med funktionsnedsättning543, som ofta har svårare att vistas i offentliga miljöer och därför kan tänkas ha ett större behov av internetbaserade omvärldskontakter, har sämre tillgång än övriga: 2015 var hela 15% utan.

Vi ser alltså hur Halland är en jämförelsevis trygg region att leva i, men att den inte är lika trygg för alla. Förutom det vi skrivit om ovan finns en tydlig geografisk dimension där människor boende i segregerade områden upplever betydligt lägre grad av trygghet och delaktighet544. Trygghet i närmiljön är en viktig faktor för psykisk hälsa och en viktig del i att minska den minoritetsstress som diskuterats tidigare545 och kan alltså antas vara en av de faktorer som ligger bakom den högre psykiska ohälsan i vissa grupper, som diskuterats i ett tidigare kapitel.

Det mest intima

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är en viktig faktor bakom en persons mående, och särskilt för såväl homo- och bisexuella män och för kvinnor oavsett sexuell läggning ett område som ofta är problematiskt. SRHR är också en del av FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna vilket gör dem till ett målområde i sig, oavsett hur det påverkar livet i övrigt.

Den kroppsliga integriteten och självbestämmandet, och rätten till sexuell och kroppslig hälsa är inte heller något som kan tas för givet, främst i dessa grupper. Om detta vittnar inte minst den #metoo-kampanjen. Som vi sett i kapitel ”Otrygghet, utsatthet och delaktighet” är kvinnor och HBT-personer mer än andra utsatta för sexuellt och relationellt våld.

En indikator är hur sexuellt överförbara sjukdomar (STI) sprids – ett mått på kondomanvändning. Bland registrerade klamydiafall546 i Halland är kvinnor dominerande, 229 fall per tusen kvinnor i åldern 15-19 år, och 184 för kvinnor 20-29 år. Bland män är motsvarande siffror 76 (för yngre) och 155 (för de äldre). Detta är en ökning sedan 2016 med runt 20 fall i samtliga grupper.

Felkällan är stor vad gäller upptäckt av klamydia då det är känt att flickor/kvinnor mer än pojkar/män får vård för besvär. Exempelvis får kvinnor erbjudande om test i samband med graviditet och andra besök hos barnmorska, vilket underlättar att få diagnos och vård. Att andelen flickor bland diagnostiserade klamydiapatienter är så mycket högre i de lägsta åldrarna beror sannolikt på att unga tjejer oftare än män har äldre sexualpartners.

Att unga kvinnor är mer sexuellt utsatta än unga män syns tydligt i den nationella rapporten ”Sexualitet och hälsa bland unga i Sverige”: 40% av kvinnorna jämfört med 16% av männen män uppgav att de hade utsatts för sexuella övergrepp, och nära hälften av kvinnorna jämfört med 39% av männen hade haft oskyddat samlag. Något fler kvinnor hade också fått ersättning för sex457. En orsak till detta kan vara den betydande kunskapsbristen och brister i skolundervisningen kring (exempelvis) den kvinnliga548 kroppen och dess förmåga till njutning549. Kunskapsbrist bidrar till en osäkerhet som inte gynnar kvinnors sexuella hälsa och njutning. Detta är väl kartlagt i ungdomen men många vittnar också om att det är fenomen som (i olika grad för olika individer) präglar även vuxna och äldres liv.

Ser vi på förekomsten av HIV550, en av de mer allvarliga sexuellt överförbara sjukdomarna, är kvinnor i stället underrepresenterade. I Halland finns ca 21 kvinnliga och 34 manliga HIV-patienter per tusen invånare i öppen vård. Det är betydligt lägre än på riksnivå, där det är 60 kvinnliga och 98 manliga patienter per tusen invånare i öppen vård. Det syns en tydlig åldersskillnad vad gäller könsstrukturen: i grupperna under 30 och över 55 år är det avsevärt fler män som har diagnosen, medan det i grupperna 30-44 år är fler kvinnor. I åldersspannet 45-54 år är könsskillnaden liten.

Bakgrunden till detta är troligtvis mönster för sexuell aktivitet i kombination med hur HIV spreds från början (främst i grupper av homosexuella män och missbrukare) jämfört med nu (i samtliga grupper, där en tillkommande riskfaktor är sexuella relationer med personer som levt i länder där HIV är vanligare).

Män som har sex med män är den grupp som mest förknippas med HIV – sedan det stora utbrottet på 80-talet. Fortfarande är det en av riskgrupperna, en nationell studie visar att över 4% av homosexuella män själva uppger att de har HIV. Bland äldre (över 47 år) i samma undersökning är motsvarande siffra 7%551. Vi har inga siffror på HIV-prevalens i gruppen transpersoner i Sverige men internationella studier visar att risken att få HIV hos transkvinnor är mer än 50 gånger högre än hos befolkningen som helhet552.

Riskfaktorerna för HIV hos transpersoner och hos homosexuella män är delvis desamma: i samband med oskyddat samlag (vaginalt eller analt), men också sociala faktorer relaterade till marginalisering och diskriminering generellt, exempelvis drogmissbruk, sprutdelning, sexuellt riskbeteende och sex i utbyte mot ersättning (en tiondel av män som har sex med män säger sig ha fått ersättning för sex553) samt begränsad tillgång till sjukvård när kompetens och bemötande är bristfälligt554.

Dessa data visar att också det sexuella självbestämmandet är begränsat inte bara hos kvinnor utan också bland HBT-personer. Få väljer att frivilligt utsätta sig för dessa risker, och spridning av HIV och klamydia, liksom andel som haft sex mot ersättning är vanliga indikatorer på sexuell utsatthet.

Vi saknar också data över hur vanligt förekommande sexuellt överförbara sjukdomar är i gruppen utrikesfödda. Det finns anledning att tro att också detta är en riskgrupp, baserat på spridningen och spridningsmekanismerna i ursprungsländerna. Folkhälsomyndigheten har också pekat ut behovet av mer systematiskt arbete med HIV- och STI-prevention riktad till migranter555.

Förutom rätten till säker och frivillig sex ingår säkra graviditeter och förlossningar i konceptet sexuella och reproduktiva rättigheter. Den statistik vi har556 visar att Halland också inom detta område är jämförelsevis gynnat: färre fall av bristningar av allvarlig grad vid förlossning rapporteras än i riket, så låga att de inte registreras. Förekomst av allvarliga bristningar kan antas vara en indikator på förlossningsupplevelsen som helhet – då goda förhållanden vid förlossningar och förebyggande arbete på individnivå under graviditeten är kända förebyggande faktorer557.

Det finns dock mycket som tyder på att utrikes födda, liksom lägre utbildade gravida och födande har högre grad av komplikationer över lag under både graviditet och förlossning558. Detta beror både på högre förekomst av riskfaktorer såsom högt BMI och rökning, men sannolikt också en dimension av sämre tillgång till vård orsakat av språkliga och kulturella skillnader. Där kan även finnas fysiska faktorer som påverkar, i vissa fall omfattande kvinnlig omskärelse bland kvinnor födda i Afrika söder om Sahara samt bortre Asien559.

Svåra komplikationer vid förlossningar kan få stora konsekvenser för kvinnor, såväl fysiskt som psykiskt. Skador i underlivet kan leda till urin- och avföringsläckage, smärtor och andra symptom. Sexlivet påverkas ofta negativt vilket i sin tur riskerar påverka relationen till partnern. Dessutom påverkas förutsättningarna inför nya graviditeter, både känslorna inför en ny förlossning och måendet under densamma. I värsta fall kan svåra trauman leda till en ovilja att alls skaffa fler barn.

Sexuella och reproduktiva rättigheter är som vi beskrivit ovan långt ifrån alltid uppfyllda, i synnerhet för vissa grupper. HBT-personer, i synnerhet homo- och bisexuella män, och kvinnor, i synnerhet i utsatta grupper och traditionella miljöer, är extra utsatta i dessa aspekter, om än på delvis olika sätt. I många fall kan försämrad sexuell och reproduktiv hälsa antas vara en av nyckelfaktorerna bakom sämre mående även inom andra områden, som visats i tidigare kapitel, och som i sin tur påverkar delaktigheten i och situationen på arbetsmarknaden och därmed också långsiktiga ekonomiska livsvillkor. Sexuella övergrepp, inte minst upprepade sådana, är en källa till trauma som i sin tur kan leda till såväl ohälsa som självskadebeteende av olika slag.

Många av de grupper som är mest utsatta vad gäller psykiskt mående återfinns också bland dem vars trygghet inte är säkrad. Bisexuella kvinnor är ett exempel på detta, där utsattheten för våld skulle kunna vara orsaken till det sämre måendet även inom andra områden vi sett ovan, exempelvis nedsatt välbefinnande. Många kvinnor vittnar om hur otrygghet påverkar deras vardag. Utsatthet är alltså, tillsammans med ekonomiska förhållanden, en grundläggande skiljelinje vad gäller jämställdhet och jämlikhet i samhället.

Att få, vilja och kunna delta

Den som inte är trygg i samhället är med största sannolikhet också mindre benägen i att delta i det. Delaktighet i samhället är en bevisad hälsofaktor och har dessutom påtagliga konsekvenser för de beslut som fattas och vems perspektiv som tas i beaktande i formella och informella beslutsprocesser. Om vissa grupper mer än andra är exkluderade ur beslutsprocesserna tenderar det att bli en ond cirkel: exkludering på samhällsnivå leder till mindre deltagande i beslutsfattandet. Det leder till beslut där den exkluderade gruppens perspektiv inte är tillräckligt väl beaktat, vilket i sin tur leder till än starkare exkludering. Förutom de sekundära effekterna ett lägre deltagande har på hälsa och ekonomi är politiskt deltagande alltså ett självändamål i jämställdhets- och jämlikhetsfrågor.

I den representativa demokratin är valdeltagandet den yttersta formen av delaktighet i beslutsfattandet. Valdeltagandet i riksdagsvalet (2018)560 i Halland är ungefär som i Riket. Över lag ser vi att kvinnor har ett par procentenheter högre valdeltagande än män. I gruppen 50-64 år, där valdeltagandet är som högst, är kvinnors valdeltagande så mycket som fem procentenheter högre än mäns (95,3% jämfört med 90,5%). Undantaget är de äldsta (personer över 65 år), där män har nära tre procentenheters högre valdeltagande än kvinnor. Sannolikt är detta ett arv från en tid då, i högre grad än nu, kvinnors plats antogs vara i hemmet, medan mannen representerade familjen i det offentliga.

Vi ser motsvarande tendenser i både landstings- och kommunfullmäktigeval men på något lägre nivåer och med något större könsskillnader. I regionfullmäktigevalet var valdeltagandet för kvinnor 87% och för män 85%. I kommunfullmäktigevalet 88% för kvinnor och 86% för män.

Deltagandet i Europaparlamentsvalet bryter mönstret med betydligt lägre nivåer av valdeltagande: bara 58% av kvinnorna och 57% av männen deltog. Här ser vi att deltagandet ökar med åldern – med högst deltagande bland män 65+, hela 67%. För kvinnor är åldersdimensionen tydlig. Ju yngre desto mindre deltagande.

Vi ser också tydliga regionala skillnader i Halland i valet 2018561. I Kungsbacka är valdeltagandet över 92% jämfört med Hyltes 85%. Mönstret i valdeltagande följer alltså det övergripande socioekonomiska mönstret: ju mer utsatthet i kommunen, desto lägre valdeltagande. Skillnaderna mellan kommuner avspeglar sig också i valresultatet 2018562, som ungefär speglar nationella skillnader: i Kungsbacka, som domineras av välbeställda höginkomsttagare, röstade hela 31% på Moderaterna. Samma siffra i Hylte, en landsortskommun, var dryga 14%. I gengäld var Socialdemokraterna svagt i Kungsbacka, bara 16%, medan de i övriga kommuner ligger runt 30%, något lägre i Laholm (23%). I Hylte och Laholm var också Sverigedemokraterna betydligt starkare, 26%, än i övriga kommuner (16-19%). Miljöpartiet är påtagligt svagt i Hylte, under 2% jämfört med 3-4% i övriga kommuner. I Hylte, Laholm, Falkenberg och Varberg fick Centerpartiet mellan 10% och 12% av rösterna medan de fick endast 8% i Halmstad. Vänsterpartiet är något starkare i Varberg och Halmstad (6%) jämfört med övriga kommuner (4-5%).

Utrikes födda deltar mindre i val än inrikes födda563, oavsett kön och åldersgrupp. Totalt 74% jämfört med 92% bland inrikes födda röstade i riksdagsvalet 2018, något fler män (76%) än kvinnor (73%). Det är dock värt att minnas att många utrikes födda inte är svenska medborgare och därför inte röstberättigade till riksdagen.

I valet 2014 syntes också att vissa gruppers låga deltagande behöver lyftas fram ytterligare. I synnerhet var valdeltagandet bland utrikesfödda lågt i grupperna unga (män 65,3%, kvinnor 67,3%). Valdeltagandet är ungefär lika mellan utrikes födda kvinnor och män, aningen högre bland kvinnor, undantaget bland de äldsta där män har betydligt högre valdeltagande (75,8% jämfört med 72%).

För gruppen med funktionsnedsättning finns data från 2014 på nationell nivå564 som också visar skillnader inom gruppen. Totalnivåerna är ungefär desamma som riksgenomsnittet (2014). Men strukturen inom gruppen skiljer sig på andra sätt. Könsskillnaden är mindre, och dessutom omvänd, så att deltagandet är något högre bland män än bland kvinnor. 86,2% av männen och 84,4% av kvinnorna deltar i valen. Deltagandet ökar också med åldern, dryga 80% i gruppen 18-29 år deltar och 92% av 50-64-åringarna. En annan faktor som gör väsentlig skillnad är att skillnaden mellan ensamstående och sammanboende är större bland personer med funktionsnedsättning: knappt 77% av de ensamstående deltar i valet, medan 91,5% av de sammanboende. Vi ser alltså att mönstret att ”dubbel diskriminering”, tillhörighet i flera utsatta grupper samtidigt, ökar svårigheterna väsentligt.

Intressant är också de stora skillnaderna beroende på typ av nedsättning. Oavsett typ av funktionsnedsättning medför svårare nedsättning ett lägre deltagande. Nedsatt rörelseförmåga tycks vara den faktor som mest påverkar valdeltagandet, 70,7% med nedsatt rörelseförmåga och 63,9% av svårt nedsatt rörelseförmåga deltar i val. I grupperna med astma och allergi är valdeltagandet till och med högre än i gruppen utan funktionsnedsättning.

En rapport från SOM-institutet i Göteborg visar också att skillnaderna mellan hur kvinnor och män röstar ökat under de senaste 50 åren. Från ganska lika röstande, har kvinnor alltmer kommit att rösta vänster, och män höger565. Motsvarande förändring syns också i hur många som identifierar sig som höger respektive vänster566 och det syns en tydlig skillnad i vilka politikområden som är viktiga för kvinnors respektive mäns val av parti567. Samtidigt som könsskillnaderna vad gäller politiskt intresse och engagemang minskat, verkar åsiktsskillnaderna alltså öka: kvinnor står mer till vänster än män, och prioriterar i högre grad välfärdsfrågor568.

Den vanligaste förklaringen till minskade skillnader i politiskt deltagande och intresse är kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden och i det offentliga samhället över lag. Samtidigt skiljer sig kvinnors livsvillkor från mäns: de arbetar i högre grad i välfärdssektorn, har större ansvar för hem och barn, och har högre ohälsotal för att nämna några exempel. Detta antas återspeglas i de ideologiska skillnader vi ser569. Givet de stora skillnader i livsvillkor denna rapport visat också mellan andra grupper i samhället, exempelvis HBT-personer eller utrikes födda, är det rimligt att anta att det också där kan finnas ideologiska skillnader, även om de inte är systematiskt kartlagda såsom kön och ålder.

Förutom valdeltagande speglas olika gruppers inflytande av i vilken mån de faktiskt blir nominerade och valda570 till olika instanser. I kommunfullmäktigevalen i Halland är andelen kvinnor både bland nominerade och bland valda till kommunfullmäktige i de flesta fall 40 och 45%. Fullmäktige klarar alltså den 40-60-gräns som ofta anges som jämställd representation, men inte mer än jämnt. Hylte är den enda kommun som når 50% kvinnor bland valda.

Det är svårt att dra slutsatser om vad som skulle vara en jämlik representation av utrikes födda i Halland eftersom vi saknar siffror på antalet röstberättigade. Sett utifrån befolkningen som helhet borde ca 14% vara födda utomlands, men av dessa har en andel inte varit bosatta i Sverige under de fem år som krävs för att få rösträtt. En kan dock argumentera för att en rimlig representation inte enbart är i relation till den totala folkmängden utan bör omfatta tillräckligt många för att också minoritetsgruppers perspektiv på ett bra sätt blir inkluderade i beslutsfattandet. Det skulle i så fall kräva en högre representation av gruppen utrikes födda, baserat på hur heterogen den är och hur många olika perspektiv och livssituationer den rymmer. Det kräver dock att de utrikes födda som är representerade faktiskt också rymmer denna heterogenitet, och inte enbart representerar en eller ett par grupper av utrikes födda. Över detta har vi inga siffror, vi kan bara konstatera att det vore en intressant analys att göra, eftersom vi vet att det vanligtvis är de i en diskriminerad grupp som mest liknar normsamhället som har lättast att bli representerade571.

Totalt i Hallands samtliga kommunfullmäktige är bara 12% av de nominerade och 8% av de valda födda utrikes572. Representationen bland de nominerade är mellan 9-18% i de olika kommunerna, där Hylte har högst andel och Kungsbacka och Varberg lägst. Bland de valda är spridningen större, från 10-11% i Hylte, Halmstad och Laholm till 5% i Kungsbacka. Andelen utrikes födda sjunker alltså väsentligt mellan nominering och val, vilket antyder att utrikes födda inte nomineras till valbar plats.

Utrikes födda kvinnor nominerades i något lägre grad än utrikes födda män till kommunfullmäktige i valet 2018: totalt 76 stycken jämfört med 95 män i Halland som helhet. Dock blev fler utrikes födda kvinnor än män valda: 8 utrikesfödda kvinnor sitter i kommunfullmäktige, varav 5 i Halmstad och 3 i Falkenberg och. 6 utrikesfödda män valdes till kommunfullmäktigen i Halland 2018, varav 3 i Halmstad och 3 i Kungsbacka.

Det är svårt att dra några vidare slutsatser kring varför skillnaderna mellan kommunerna uppstår, men det tycks tydligt att villkoren i politiken inte är helt lika för alla. I kommunerna är också andelen kvinnor som hoppar av större än andelen män, och fram till 2014 gällde detsamma även valda till landsting/regioner och riksdagen. Avhoppen har över lag ökat den senaste 20-årsperioden, och de flesta som hoppar av kommun- och landstings-/regionfullmäktige är unga, under 29 år573. Ett avhopp från ett uppdrag ger kortare perioder som förtroendevald och därmed svårare att avancera till exempelvis kommunstyrelsen eller nämndordförandeskap.

En tänkbar orsak till detta kan vara tillgången till fritid: kommunpolitiker är i hög grad fritidspolitiker vars arbete är till största delen ideellt. Kvinnor har som vi visat mer ansvar för hem- och omsorgsarbetet vilket begränsar utrymmet för ideellt engagemang. Vi ser också att kvinnor – i olika grad beroende på kommun och med Hylte och Halmstad som undantag – tenderar vara bättre representerade i åldrarna 50-64 år än yngre, när omsorgsbördan ofta är tyngre574.

En annan orsak kan vara strukturer och maktutövande i själva processerna. Många svenska kommunpolitiker vittnar om utövande av härskartekniker av olika slag. Sådana begränsar möjligheterna att faktiskt göra skillnad. Avhoppare upplever helt enkelt att demokratin fungerar sämre än andra575.

Vi vet inte hur det ser ut med representationen av andra diskriminerade grupper såsom HBT-personer eller personer med funktionsnedsättning, men det är rimligt att anta att det lever kvar ett gammalt mönster där samhällsmakten i första hand innehas av dem som även på andra sätt har fördelar i samhället. Att Sverige 2021 fick sin första öppna transperson på en ministerpost har uppmärksammast som ett nytt glastak som krossas.

Bilden av att den representativa demokratin gynnar de redan starka syns redan i vem som är medlem i ett parti576. Här kan också finnas en möjlig orsak till den skeva representationen, eftersom vägen till nominering och följaktligen valbarhet går via partiet.

Kvinnor är i lägre grad än män medlemmar i politiska partier, 2% jämfört med 5%. Motsvarande könsskillnad finns inte på riksnivå och den syntes inte heller i förra mätningen 2014 när medlemskapet var runt 5% för båda könen.

2018 mättes inte medlemskap utifrån bakgrund men 2014 var de högre bland personer med inrikes bakgrund (ca 5,5% totalt), och något lägre bland personer med utrikes bakgrund (drygt 3,5%). Könsskillnaden är ungefär konstant oavsett bakgrund. Äldre är oftare än yngre medlemmar i partier: 3,7% av personer 16-64 år jämfört med 8,1% bland dem över 65. Åldersskillnaden i Halland är också större än motsvarande skillnad i riket.

Vi har ingen data på partimedlemskap bland HBT-personer men personer med funktionsnedsättning tycks intressant nog vara partimedlemmar i högre grad än personer utan, det gäller i synnerhet män med nedsatt syn eller hörsel577. Kön är en genomgående stark faktor där kvinnor i betydligt lägre grad än män är representerade, och gruppen med svåra besvär av ängslan och ångest är de som i lägst grad är medlemmar.

Partimedlemskap, nominerade och valda till fullmäktige säger något om den representativa demokratins förmåga att ta tillvara på samtliga röster i samhället. Det säger dock inte så mycket om gruppernas vilja att höras. På senare år har alternativa former till engagemang blivit allt vanligare, i synnerhet i grupper som är mindre etablerade i samhället578. Vi har här valt att titta på hur många som oftast deltar i politiska diskussioner, som mått på politiskt intresse och engagemang.

Också vad gäller de som anger att de oftast deltar i politiska diskussioner579 är siffrorna lägre för kvinnor än för män. Totalt 35% av samtliga hallänningar deltar (motsvarande siffra för riket är 37%), för kvinnor är siffran 27,9% (en sänkning från 42% 2014) och för män 42% (44% 2014). Varför har kvinnors deltagande i politiska diskussioner minskat de senaste åren? Diskussionsviljan går ned en aning efter pensionsåldern, från 36% till 32%. Detta trots har gruppen pensionärer i högre grad än de yngre tid och utrymme för engagemang. Den största skillnaden förutom kön utgörs av utbildningsnivå: andelen med förgymnasial eller gymnasial utbildning som oftast deltar i politiska diskussioner är 31%, jämfört med 43% bland eftergymnasialt utbildade. Siffror från 2014 visar också att utbildningsnivån spelar större roll för kvinnor än för män. Att utbildning är en så väsentlig faktor vad gäller politiskt engagemang (oavsett form) är till viss del logiskt. Utbildning breddar kunskapsbasen och kunskap tenderar generera engagemang. Men den tydliga könsskillnaden visar att här också finns andra aktiva faktorer. Sannolikt är resurser i form av ekonomi och tid väsentliga sådana, kanske också omsatt i en så svårmätt faktor som självförtroende. Mycket kan nog förklaras av strukturen på arbetsmarknaden, med stora skillnader i löner och andra arbetsvillkor mellan kvinno- och mansdominerade yrken, i synnerhet för sådana yrken där ingen högre utbildning krävs.

Siffror på riksnivå från 2014 visar också påtagliga skillnader mellan personer med inrikes och utrikes bakgrund. Bland personer med utrikes bakgrund – både utrikes födda och inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar – är ungefär en tredjedel aktiva i politiska diskussioner. Bland personer med inrikes bakgrund ligger siffrorna på över 40% – intressant nog högre bland inrikes födda med en utrikes född förälder än med två inrikes födda föräldrar.

Kvinnor, utrikes födda och lägre utbildade är alltså i lägre grad än män politiskt aktiva och engagerade, oavsett mått som används. Detta återspeglas också i någon mån i förtroendet för väsentliga samhällsfunktioner. Vi har valt att titta på förtroendet för tre institutioner: kommunpolitikerna som representerar det proaktiva maktutövandet och beslutsfattandet, polisen som ska upprätthålla lag och ordning och slutligen sjukvården som en väsentlig samhällsservice med avgörande betydelse för de flesta under något skede i livet.

Ser vi till kommunpolitikerna580 är det bara ungefär en fjärdedel av hallänningarna som har mycket eller ganska stort förtroende för dem, kvinnor något mer än män. Bland utrikes födda är samma siffra bara knappt 19%. 23% av de unga (18-29 år) och 27% av de äldre (över 45 år) har förtroende för kommunpolitikerna. Knappt 22% av personer med enbart förgymnasial utbildning har förtroende för kommunpolitikerna jämfört med drygt 34% av personer med eftergymnasial utbildning. Med undantag av kön är mönstret alltså tydligt detsamma gällande politisk aktivitet och engagemang.

Förtroendet för polisen581 följer till viss del samma mönster men på högre nivåer. 66% av hallänningarna har förtroende för polisen, högre bland kvinnor (69%) än män (63%). Bland utrikes födda är förtroendesiffrorna bara knappt 53%, och bland de äldsta (65-84 år) är det bara drygt 59%. Åter är utbildning en väsentlig faktor: tre fjärdedelar av eftergymnasialt utbildade har förtroende för polisen, medan knappt 60% av de som enbart har förgymnasial utbildning.

Också vad gäller sjukvård582 ser vi lägre förtroende i grupper med kortare utbildning, och bland utrikes födda något som åtminstone till viss del kan relateras till den systematiska ojämställdhet och ojämlikhet som råder i vården583. Vi ser också hur förtroendet ökar med åldern – i gruppen 65-84 år har över 77% förtroende medan bara 68% bland de yngsta (18-29 år) säger sig ha det. Förtroendet för vården är dock högre än för både polis och kommunpolitiker, totalt har nästan tre fjärdedelar mycket eller ganska stort förtroende för vården.

En annan förutsättning för full delaktighet i dagens samhälle, både för påverkan och tillgång till kunskap/information, och för att genomföra praktiska ärenden, är tillgång till IT584. Också vad gäller tillgång till dator och internetuppkoppling i hemmet ser vi skillnader utifrån grupp, även om de flesta numera har tillgång. Det är företrädesvis de äldre, över 55 år, som inte har sådan tillgång – runt 85% jämfört med närmare 95% av yngre har persondator och 85% jämfört med 95-100% av samtliga yngre har tillgång till internet.

En orsak är sannolikt att tekniken är relativt ny och är ovan för många. I ett samhälle där alltmer sker över internet och alltmer fysisk samhällsservice såsom bankärenden och myndighetskontakter digitaliseras och i vissa fall avgiftsbeläggs blir konsekvenserna kännbara. Det gäller i synnerhet i glesbygd, där den fysiska samhällsservicen blir än mer begränsad. Det blir också mer kännbart för de grupper som har begränsad rörlighet, dit många äldre räknas.

Ur detta perspektiv är det också viktigt att synliggöra att i gruppen personer med funktionsnedsättning saknar fler tillgång till internet och persondator, under 92% jämfört med 97% för övriga, och för kvinnor med funktionsnedsättning över 65 år bara 79%585. Detta alltså trots att vissa grupper har ett extra stort behov av datorbaserat stöd, både i form av digitala tjänster och i vissa fall även specifikt för sin nedsättning, exempelvis talsyntes för synskadade.