Att utsättas för diskriminering

En mildare form av utsatthet som icke desto mindre påverkar människors välmående är utsatthet för diskriminering. Inom främst forskning kring HBT-personer är det vanligt att använda begreppet minoritetsstress516. På senare tid har också mycket forskning om begreppet kommit att handla om utsatthet för rasism. I begreppet ingår trygghet och utsatthet för våld och glåpord, som redogjorts för i kapitlet ovan, men också mer subtila former av utsatthet som uppstår i att vara i minoritet. Det kan handla om att känna sig ensam och utpekad, att tvingas representera en hel grupp eller ständigt berätta, förklara och försvara sin livssituation, och inte minst om att möta fördomar och diskriminering och trakasserier. Denna utsatthet skapar en ständigt närvarande, om än lågintensiv stress som tär på den utsattas psykiska hälsa. I förlängningen får den också konsekvenser för fysisk hälsa, och bidrar alltså till de skillnader vi sett i tidigare kapitel517.

Minoritetsstress är självklart svårt att mäta, men vi har valt att titta på tre faktorer: dels utsatthet för ”kränkande behandling” (och motsvarande för unga en fråga om ”orättvis behandling” då detta är närmsta motsvarigheten i använd enkät) samt svårigheter att lita på andra och avsaknad av praktiskt (eller emotionellt) stöd i vardagen.

Tittar vi först på upplevd kränkande behandling518 ser vi ett tydligt mönster som stämmer överens med utsatthet för brott. Över lag är siffrorna för Halland något lägre än för riket och det är ett mönster som går igen oavsett grupp. 23% av kvinnorna och 16% av männen uppger sig ha blivit behandlade eller bemötta så att de känt sig kränkta. I riket är samma siffror 27% och 17%.

Utsattheten sjunker när åldern ökar, bland de yngsta (18-29 år) är det hela 26% av männen och 42% av kvinnorna som utsatts jämfört med de äldsta, 65-85 år, där 7% av männen och 9% av kvinnorna blivit utsatta. Detta kan dels bero på en de facto större utsatthet, både att unga diskrimineras i egenskap av unga, men också att de oftare befinner sig i miljöer där diskriminering och kränkande behandling är vanligt, såsom krogmiljöer. De har också mer sällan uppnått maktpositioner, exempelvis chefsposter eller andra nyckelpositioner som skyddar mot kränkningar. Det är också möjligt att medvetenheten är högre i dessa grupper och att fler handlingar därför tolkas som kränkande. Noterbart är att könsskillnaden minskar påtagligt med åldern.

Utrikes födda personer är intressant nog inte mer utsatta för kränkande behandling än inrikes födda, runt 22% på nationell nivå. 2014 syntes en tydlig skillnad i Halland mellan födda in- och utrikes: 16% respektive 22% hade upplevt kränkande behandling. Nationella siffror visade att ju längre bort från Sverige du hade ditt ursprung, desto högre siffror. 2018 är denna skillnad i princip försvunnen, främst för att andelen födda i Sverige som utsatts närmat sig nivåerna hos personer födda utomlands. Det är mycket svårt att dra slutsatser om vad detta kan bero på men inget pekar på att minskande rasism är en orsak. Kanske kan ett högre medvetande vad som utgör en kränkning vara en orsak? För detta talar undersökningar som visar att betydligt fler anser sig ha blivit utsatta för sexuella kränkningar efter respektive före #metoo 2017, något forskarna härrör till just ökad medvetenhet519.

Nationella siffror visar att gruppen med någon form av funktionsnedsättning520 är mer utsatt för kränkande behandling än gruppen utan, och kvinnor med funktionsnedsättning mer än män med funktionsnedsättning (28% jämfört med 20%). Mest utsatta bland personer med funktionsnedsättning är unga kvinnor 16-29 år, där hela 45% varit utsatt. Också i gruppen utan funktionsnedsättning är denna grupp mest utsatt, men på en lägre nivå, 33%. Bland de äldsta, 65-84 år, är skillnaden mellan grupperna med och utan funktionsnedsättning minst, liksom skillnaden mellan könen. 13% av kvinnorna jämfört med 10% av männen har utsatts, jämfört med 7,8%/5,2% bland personer utan funktionsnedsättning.

Allra mest utsatta för kränkande behandling är transpersoner521. Hela 58% uppger sig ha utsatts. Bland homo- och bisexuella522 kvinnor har 43% utsatts och bland homo- och bisexuella män 32%. Det är nära dubbelt så många som bland heterosexuella kvinnor/män.

En annan aspekt av delaktighet i samhället är känslan att andra människor går att lita på. Forskaren Robert Putnam skrev om tillitens betydelse för både individen och samhället som helhet i boken ”Den fungerande demokratin” (1993) där han visade hur tillit till både medmänniskor och till samhällsinstitutionerna underlättar både demokratisk och ekonomisk utveckling i samhället. Ekonomen Eleanor Ostrom belönades 2009 med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin forskning kring hur tillit till varandra bidrar till att lösa ”det gemensammas tragedi” där resurser utarmas för kortsiktig vinning trots att alla vet att det är långsiktigt ohållbart. Men tilliten är inte jämnt fördelad i Halland idag.

Vad gäller tillit till andra människor523 är könsskillnaderna små. Ungefär 25% av kvinnorna i Halland jämfört med drygt 26% av männen säger sig ha svårt att lita på andra. Det är något lägre än på riksnivå där 28%, oavsett kön, säger sig ha svårt att lita på andra.

Däremot spelar ålder större roll. De yngsta, 18-29 år, har klart lägre tillit än äldre grupper, hela 42% av männen och 38% av kvinnorna har svårt att lita på andra. I gruppen 65-84 år är samma siffra 17% för män och 18% för kvinnorna. En generell otrygghet i relation till omvärlden tillsammans med högre utsatthet över lag kan antas vara orsaken bakom lägre tillit, men eventuellt också ett förändrat samhällsklimat mer präglat av individualism och konkurrens som påverkar yngre mer än äldre524. Att kvinnor, trots sin större utsatthet än män, har högre tillitssiffror, skulle kunna bero på ett mer utvecklat socialt nätverk, då kvinnan ofta är den i en (heterosexuell kärn-) familj som har ansvaret för sociala relationer525. Som vi ska se längre ned: kvinnor upplever sig ha lite bättre tillgång praktiskt stöd i vardagen.

Att generell utsatthet spelar roll för tilliten visar också skillnaden mellan olika utbildningsnivåer: bland personer med eftergymnasial utbildning, som har starkast position i samhället både på arbetsmarknaden och socialt, och dessutom mest kunskap och redskap att förstå världen (se kapitlet ”Att få, vilja och kunna delta”) är det 20% som inte litar på andra. Bland personer med enbart förgymnasial utbildning är samma siffra 32% och för personer med gymnasial utbildning 28%.

Vi ser också att utrikes födda personer har betydligt sämre tillitssiffror på nationell nivå, 43% litar inte på andra. I första hand är personer födda i Europa och övriga världen som står för de höga nivåerna: 39% respektive 43%, och genomgående är det en högre andel kvinnor än män som säger sig ha svårt att lita på andra. Åter är det rimligt att anta att förankring i och förståelse av det omliggande samhället har betydelse. Dels har utrikes födda en sämre position i samhället vad gäller såväl ekonomi, mående och sociala nätverk. Dels är de ofta från början insocialiserade i ett annat samhälle, ofta med lägre tillitsnivåer, vilket ger dem ett sämre utgångsläge för förståelse och förankring än personer i samma situation som levt hela sitt liv i Sverige.

På motsvarande sätt ser vi på riksnivå att homo- och bisexuella526 i högre grad än andra grupper har svårt att lita på andra, trots att deras utbildningsnivå generellt är högre. Bland bisexuella kvinnor är det 44% som inte litar på omvärlden, för homosexuella kvinnor och bisexuella män är siffran ca 38% och för homosexuella män är siffran 27%, dvs bara något högre än för heterosexuella (23%). Vi har inga siffror för transpersoner, men givet att förtroendet för samhällsinstitutioner är betydligt sämre i denna grupp är det rimligt att anta att de hyser sämre tillit också till sina medmänniskor.

Ett sätt att se hur väl förankrad en person är i samhället är det stöd hen upplever sig ha omkring sig. Vad gäller praktiskt stöd i vardagen527, alltså om det finns någon att vända sig till för att få hjälp med praktiska saker, är könsskillnaden liten och kvinnorna har bättre siffror. 3% av kvinnorna i Halland jämfört med 6% av männen uppger sig sakna sådant stöd. En möjlig förklaring till könsskillnaden är åter att kvinnors större ansvar för sociala relationer528 betalar tillbaka i denna form.

Andelen som saknar praktiskt stöd i Halland är något större, oavsett kön, i åldersgruppen 45-64 år, i synnerhet för män. På riksnivå ser vi också en sämre situation för personer med som mest förgymnasial utbildning (9% jämfört med 6% för personer med gymnasial utbildning, och 5% för dem med eftergymnasial).

Vi ser också stora skillnader vad gäller in- och utrikesfödda, på riksnivå. Hela 17% i gruppen födda utanför Europa uppger sig sakna praktiskt stöd, 10% av dem födda i Europa utanför Norden, 6% födda i Norden utanför Sverige och 4% födda i Sverige. En förklaring till sambandet kan vara avsaknad av familj i närområdet och sämre social förankring generellt.

Också personer med funktionsnedsättning529 har sämre tillgång till praktiskt stöd än personer utan. Nationell statistik visar att 9,2% av kvinnorna och 10% av männen i denna grupp uppger sig sakna stöd. Störst är avsaknaden av stöd i åldersgruppen 30-64 år, 11% av kvinnorna och 12% av männen saknar stöd i den gruppen. Det är troligt att detta har att göra med att denna åldersgrupp i högre utsträckning än andra förväntas kunna klara sig själv i samhället, och tillgången till anpassningar och andra stödstrukturer är då sämre. Intressant är att unga kvinnor med funktionsnedsättning, som ofta antas vara mest utsatta för till exempel övergrepp, också har bäst stöd, bara 4% uppger sig sakna stöd. För unga män med funktionsnedsättning är samma siffra betydligt högre, 10%. I gruppen unga utan funktionsnedsättning är samma siffror 2,7% (kvinnor) och 3,3% (männen), det är alltså en betydande skillnad främst för unga män med funktionsnedsättning.

Gruppen homo- och bisexuella530 verkar sakna praktiskt stöd i högre grad än heterosexuella, i synnerhet män, också detta baserat på nationell statistik. 12% av homosexuella och 10% av bisexuella män saknar stöd, för kvinnor är motsvarande siffra 7% respektive 6%. För transpersoner saknas siffror om praktiskt stöd men runt en fjärdedel uppger sig sakna emotionellt stöd. Bland äldre transpersoner, över 45 år, är siffran över hälften531.

Det verkar alltså finnas ett system där diskriminerande faktorer ökar både upplevelsen av trakasserier, svårigheten att lita på andra och känslan av att sakna stöd. Sannolikt kan detta bero på just känslan av utanförskap, att samhället inte riktigt är anpassat för ”sådana som mig” och en känsla av främlingskap inför majoritetssamhället. Det finns också en tydlig korrelation med faktisk utsatthet som vi sett i tidigare avsnitt om utsatthet för våld och sexuella övergrepp. Detta pekar åter mot minoritetsstress som en viktig faktor för utsatta gruppers livsvillkor, inte bara inom psykisk hälsa och utsatthet.

För de flesta diskriminerande grupper saknas siffror på regional nivå. Det finns dock ingen anledning att anta att situationen skulle vara bättre i Halland än i riket. I Halland saknas urbana miljöer och större universitet där livsvillkoren ofta är bättre för utsatta grupper. En annan skyddande faktor är sociala nätverk som visat sig viktiga för att motverka minoritetsstress och diskrimineringens negativa konsekvenser. En meningsfull fritid är en skyddande faktor532 och många som utsätts för diskriminering undviker fritidsaktiviteter av olika slag för att slippa utsättas. Vi vet att både umgänge med vänner och engagemang i samhällsfrågor är faktorer som ökar hälsan på individnivå533. För den som tillhör en diskriminerad grupp krävs ofta särorganisering för att detta ska kunna ske, att möta andra i samma eller liknande situation och dela erfarenheter och tankar534.

I synnerhet gäller detta de grupper där familjen inte stöttar i deras utsatthet535. HBT-personer är en sådan grupp och sannolikt också ungdomar som bryter familjetraditioner och gör uppror mot traditionella värderingar inom familjen, exempelvis i grupper av utrikes födda, så kallat hedersrelaterat våld och förtryck536. Det finns också uppgifter som visar att HBT-personer i dessa miljöer är extra utsatta537.

Vi har inga systematiska uppgifter om hur det ser ut med organiserade stödstrukturer för utsatta grupper i Halland, men de tenderar vara starkare i storstäder, alltså i Sverige i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sannolikt kan Göteborgs utbud komma en del hallänningar till del, särskilt i Kungsbacka och i någon mån Varberg.
För många i minoritet, som utsätts för diskriminering eller av andra anledningar känner sig utanför i sin vardag kan internet fylla en viktig social funktion när det sociala stödet saknas i närmiljön. Det gäller särskilt om det inte finns lokala stödgrupper. På internet ges tillgång till ett större nätverk och plattformar, både organiserade och inofficiella, där en utsatt person kan få känna sig hemma och välkommen. Dessutom finns där mycket kunskap och information kring de egna förutsättningarna som kan vara till hjälp både praktiskt och socialt. Många vittnar om hur sociala medier utgjort en fristad i svåra situationer538.

För andra grupper är effekterna av att mer tid spenderas på internet blandade. För vissa innebär det som sagt både en fristad och en ökad social aktivitet. För andra ökar stress och press, både genom kravet på att hänga med och vara uppdaterad, men också för att popularitet får ett mått, i termer av antal ”likes”, ”följare” och liknande. Dessutom innebär internet och sociala medier ett ständigt inflöde av idealbilder som kan öka känslor av otillräcklighet. Vi vet också att dessa idealbilder i väldigt hög grad präglas av normativitet: vita, ”vackra”, smala människor visar upp sina lyckligaste stunder539. Samtidigt är det också i sociala medier som motrörelser växer – exempelvis den kroppspositivistiska rörelsen, #metoo-rörelsen och Black Lives Matter-rörelsen där erfarenheter delas och mediebilder utmanas.

Internet är också en plats för utsatthet. Många utsätts för hat och hot, mobbing och trakasserier över internet. Runt en tredjedel av mobbade högstadieungdomar i Halland uppger internet som den plats de blivit mobbade på och det finns många vittnesmål både från vuxna och barn om hur de utsatts både för mildare kränkningar och allvarliga hot via internet540. Det gäller inte minst politiker och andra som uttalar sig politiskt, i synnerhet om de redan tillhör en utsatt grupp, exempelvis kvinnor, personer med känd/synlig utrikes bakgrund eller öppet homosexuella/transpersoner. BRÅ:s kartläggning av näthat 2016 visar att flickor och kvinnor oftare utsätts för hot och ofta förtäckta sådana av sexuell karaktär, medan pojkar och män oftare utsätts för hot om våld (icke sexuellt) och kränkande skrivningar. Flickor/kvinnor utsätts också i hög grad för ofredanden, ofta i kombination med motsvarande utanför internet. Flickor utsätts också för publiceringar av bilder/filmer och unga över lag utsätts för att andra kapar deras konto på exempelvis Facebook, Instagram eller Snapchat. Brott av sexuell karaktär riktas i första hand mot flickor och kvinnor541.

Tillgången till internet, och det som där finns, både av socialt stöd och utsatthet, är dock inte helt jämnt fördelad. Nationella siffror visar att 5% av samtliga hallänningar över 16 år saknar tillgång till internet i bostaden542: 8% av kvinnorna och 2% av männen. Bland personer över 65 år är det hela 16% som saknar internet i bostaden. Samtliga som saknar internet i bostaden har som mest förgymnasial eller gymnasial utbildning.

Också personer med funktionsnedsättning543, som ofta har svårare att vistas i offentliga miljöer och därför kan tänkas ha ett större behov av internetbaserade omvärldskontakter, har sämre tillgång än övriga: 2015 var hela 15% utan.

Vi ser alltså hur Halland är en jämförelsevis trygg region att leva i, men att den inte är lika trygg för alla. Förutom det vi skrivit om ovan finns en tydlig geografisk dimension där människor boende i segregerade områden upplever betydligt lägre grad av trygghet och delaktighet544. Trygghet i närmiljön är en viktig faktor för psykisk hälsa och en viktig del i att minska den minoritetsstress som diskuterats tidigare545 och kan alltså antas vara en av de faktorer som ligger bakom den högre psykiska ohälsan i vissa grupper, som diskuterats i ett tidigare kapitel.