”Valen” som påverkar hälsan

Psykisk och fysisk hälsa hänger tydligt samman med andra livsstilsrelaterade faktorer. Kost- och motionsvanor är två sådana.

Vi ser hur andelen feta är något högre i utsatta grupper där siffror finns. Nationella siffror visar att bland personer födda utrikes är andelen överviktiga eller feta252 högre än bland inrikes födda. Intressant är att nationella siffror visar att detta mer gäller personer födda i Norden (70%) än födda i Europa (61%) och personer födda i övriga världen (55%, strax under inrikes födda på 57%).

Personer med funktionsnedsättning253 är också de avsevärt oftare feta än andra – i synnerhet kvinnor där 24% i åldrarna 30-64 år är feta jämfört med 13% i gruppen utan funktionsnedsättning. Bland män är 23% av personer med funktionsnedsättning feta jämfört med 15% bland personer utan funktionsnedsättning. Det ger en skillnad på 11 procentenheter jämfört med åtta procentenheter för män. Skillnaden är minst bland unga män: bland 16-24-åringar är 8,5% med funktionsnedsättning feta, och 7,4% av unga män utan funktionsnedsättning. En förklaring till den högre andelen feta bland personer med funktionsnedsättning kan vara att vissa funktionsnedsättningar, både fysiska och kroniska sjukdomar, försvårar rörelse. Eftersom skillnaden är så stor mellan både köns- och åldersgrupper kan det dock också finnas andra förklaringsfaktorer, exempelvis relaterade till livsstil över lag eller till de hinder samhället sätter upp för deras deltagande.

Fetma har höga inslag av genetiska förklaringar men kan också orsakas eller förvärras av ohälsosam livsstil, exempelvis kost- och motionsvanor254. Att äta mycket frukt och grönsaker och att ha goda motionsvanor är faktorer som det finns hög grad av konsensus kring som nyttiga vanor. Men som vi ska se nedan finns det inga glasklara samband mellan vilka grupper som har övervikt eller fetma, och vilka som äter bättre mat.

Det kan verka paradoxalt, men utrikes födda, som oftare är överviktiga eller feta än inrikes födda, äter oftare frukt och grönsaker255. Av personer födda i Europa utanför Norden är det 44% som äter frukt och grönsaker mer än tre gånger per dag. Motsvarande siffra för personer födda i Sverige är 27%. För personer födda i Norden utanför Sverige är det 31% och för personer födda i världen utanför Europa 36%. Oavsett ursprung äter kvinnor betydligt mer frukt och grönsaker än män: bland personer födda i Sverige är det 16% av männen och 29% av kvinnorna som äter frukt och grönsaker mer än tre gånger per dag och bland personer födda i Europa är det 36% av männen och 52% av kvinnorna.

Vad gäller motionsvanor256 var förhållandena omvända år 2014: 8,9% av utrikes födda är inte alls fysiskt aktiva jämfört med 3,2% av inrikes födda. 56,7% av inrikes födda är aktiva mer än 3 timmar per vecka, medan samma siffra för utrikes födda är 40%. 17% av utrikes födda säger sig ha en stillasittande fritid, jämfört med 10,6% av inrikes födda. Alltså kan fetman i högre grad bero på sämre motionsvanor än på maten som äts, men då ingår inte sötsaker, sötade drycker, snacks och skräpmat i våra siffror, saker som ofta anges som att de ligger bakom delar av utveckling av övervikt och fetma.

Homo- och bisexuella är inte mer överviktiga/feta än heterosexuella257. Bland kvinnor är det drygt 40% som är överviktiga eller feta oavsett sexuell läggning. För män är hetero- och bisexuella män i betydligt högre grad (59% för heterosexuella respektive 56% för bisexuella) överviktiga eller feta än homosexuella (40%). Detta gäller trots att homo- och bisexuella, i synnerhet män, oftare än heterosexuella har en stillasittande fritid258. 18-19% av homo- och bisexuella män har en stillasittande fritid jämfört med 12-13% av heterosexuella män och homo- och bisexuella kvinnor, och 10% av heterosexuella kvinnor. Vi saknar data över homo- och bisexuellas kostvanor.

Transpersoner är också de stillasittande i högre grad än riksgenomsnittet259: 19% uppger att de har en stillasittande fritid. Dessutom uppger många transpersoner att de har ett problematiskt förhållande till mat och ätande (38%). I synnerhet gäller detta yngre transpersoner260. En möjlig bakgrund till detta kan vara ett komplicerat förhållande till kroppen i allmänhet, orsakad av könsdysfori261 och låg självkänsla.

Att såväl homosexuella män som transpersoner i så mycket lägre grad än andra är fysiskt aktiva kan i någon mån ha att göra med cis- och maskulinitetsnormer inom idrotten. Könsuppdelningen är stark inom idrotten, och många sporter utövas könsuppdelat. Många idrottsanläggningar saknar könsneutrala eller separata omklädningsrum för transpersoner. Det gör deltagande svårt för många transpersoner. Inom manliga lagsporter finns också ofta starka machonormer, där homofobi är ett vanligt inslag262 som kan försvåra deltagande för homo- och bisexuella män. Machokulturen i omklädningsrum leder också till exkludering av andra minoritetsgrupper, till exempel är rasism vanligt förekommande263.

Personer med funktionsnedsättning lever mindre hälsosamt än personer utan. 16% i gruppen med funktionsnedsättning anger att de har en stillasittande fritid264, jämfört med 10% bland personer utan funktionsnedsättning. Män med funktionsnedsättning är också mer stillasittande än kvinnor med funktionsnedsättning: 20% jämfört med 12% bland kvinnorna. Motsvarande syns i kostvanor: 30% av kvinnor och 47% av männen har ett lågt intag av frukt och grönt265, medan motsvarande bland personer utan funktionsnedsättning är 23% respektive 40%. Detta avspeglas också i siffror över fetma266: i samtliga grupper utom unga män (16-29 år) är betydligt fler personer med funktionsnedsättning än personer utan funktionsnedsättning feta: 22-24% jämfört med 13-15% bland personer utan funktionsnedsättning över 30 år.

Även om skillnaderna mellan personer med och utan funktionsnedsättning är tydlig både vad gäller rörelse och fetma, var könsskillnaderna 2014 vad gäller fetma lägre än vad gäller stillasittande inom gruppen med funktionsnedsättning. Skillnaden mellan män och kvinnor med funktionsnedsättning vad gäller fetma är bara någon procentenhet, oavsett åldersgrupp. Vad gäller stillasittande fritid är den 6 procentenheter totalt, för män 8 procentenheter och för kvinnor 3 procentenheter.

Missbruk i olika former är problem som är överrepresenterade i utsatta grupper. Dels vet vi att missbruk i sina värsta former ofta leder till problem med att fungera i arbete och socialt liv, vilket i sig leder till utsatthet. Dels slår missbruk hårdare mot grupper som har mindre av sociala och ekonomiska resurser att luta sig mot267. Och slutligen ökar risken för missbruk i situationer av långvariga påfrestningar268.

Konsumtion av berusningsmedel (alkohol, tobak, cannabis) är högre bland utrikes födda. Nationella siffror visar att endast 5-6% av personer födda i Sverige eller Norden röker dagligen, medan detsamma gäller 16% av personer födda utanför Europa och 12% av personer födda i Europa men utanför Norden.

Rökning är också påtagligt mer vanligt ju kortare utbildning har. Här bör dock kommenteras att 2014 rökte gruppen med enbart gymnasial utbildning betydligt mindre i Halland än i övriga riket. Det är den grupp som främst förklarar de lägre totalvärdena.

Nationella siffror från 2014 visar också att homo- och bisexuella röker mer än heterosexuella269, dock inte homosexuella kvinnor där 12%, jämfört med 13% av heterosexuella kvinnor röker. Bisexuella kvinnor röker mest, 24%, jämfört med 19% av bisexuella män och 22% av homosexuella män. Förutom den ovan nämnda minoritetsstressen finns det en möjlighet att livsstilsfaktorer, såsom ett mer aktivt krogliv270, ligger bakom männens högre tobakskonsumtion. Vad gäller de bisexuella kvinnorna skiljer de ut sig också på flera andra punkter, såsom utsatthet för våld, inkomster mm, och det är svårt att avgöra den exakta orsaken till detta.

Även personer med funktionsnedsättning271 röker i betydligt högre grad än personer utan funktionsnedsättning enligt nationella siffror. I synnerhet äldre kvinnor röker avsevärt mer än både män i samma åldersgrupp och kvinnor utan funktionsnedsättning. 32% av kvinnor med funktionsnedsättning i åldersgruppen 65-84 år röker dagligen, jämfört med 7,9% av kvinnor i samma åldersgrupp utan funktionsnedsättning. 11% av män i samma åldersgrupp med funktionsnedsättning röker dagligen jämfört med 9% bland män utan funktionsnedsättning. I åldersgruppen 30-64 år röker 23% av kvinnor och 17% av män med funktionsnedsättning, jämfört med 10% av dem utan funktionsnedsättning oavsett kön. Bland unga är gapet minst, 12% av kvinnor 16-29 år med funktionsnedsättning röker, jämfört med 9,3% av dem utan funktionsnedsättning. Bland männen i samma åldersgrupp är det 10% med funktionsnedsättning som röker, och 6,9% av dem utan funktionsnedsättning.

Alkohol är en drog som många använder utan att det får några större konsekvenser i vardagen. Samtidigt är alkoholmissbruk en av de vanligaste formerna av beroendesjukdom som drabbar många. Det finns alltså en fin linje mellan bruk och missbruk som inte får överträdas. Den som närmar sig den linjen brukar sägas ha en riskkonsumtion av alkohol272.

Halländska män (19%) är i betydligt högre grad än halländska kvinnor (14%) riskkonsumenter av alkohol vilket inte skiljer sig nämnvärt från riket273 Siffrorna har också ökat påtagligt sedan 2014 när 15% av männen och 8% av kvinnorna var riskkonsumenter. Ökningen är särskilt tydlig bland kvinnor vilket innebär en minskad könsskillnad. Också på riksnivå har andelen med riskkonsumtion av alkohol ökat, bland kvinnor från 9% till 13% och bland män från 14 till 20% – på riksnivå alltså en minskning i könsskillnad. Könsskillnaden i riskkonsumtion kan eventuellt förklaras av lokala och livsstilsrelaterade kulturer och normer kring vad som är en okej alkoholkonsumtion, vilket varierar mycket i utifrån sammanhang.

Yngre hallänningar är riskkonsumenter i betydligt högre grad än äldre274 – 27% av männen och 25% av kvinnorna i åldern 18-29 år har en riskkonsumtion av alkohol jämfört med 17% av männen och 11% av kvinnorna i gruppen 30-44 år. Bland de äldsta, 65-85 år, är det 10% av männen och 8% av kvinnorna som har ett riskbruk. Samtliga siffror är ungefär desamma som i riket som helhet. Sannolikt beror åldersvariationen i riskbruk på livsstilsrelaterade frågor: arbets- och familjesituation gör att man rör sig mindre i sammanhang där alkoholkonsumtion är norm.

Utbildningsnivå har också betydelse för alkoholkonsumtionen275 men bilden är mer nyanserad. Siffror från 2014 visar att av dem som konsumerar alkohol ofta (mer än två gånger per vecka) är personer med eftergymnasial utbildning överrepresenterade: nära 37% i den gruppen dricker ofta jämfört med 30% i gymnasieutbildade och knappt 28% bland personer med förgymnasial utbildning. Bland dem som aldrig dricker alkohol eller dricker en gång i månaden eller mindre är sambandet det omvända: det gäller nära 30% av dem med som högst förgymnasial utbildning, 29% av personer med gymnasial utbildning och bara 26% av personer med eftergymnasial utbildning.

Vad gäller storkonsumtion vid ett tillfälle var bilden mer komplex276. Män dricker sex glas vid ett och samma tillfälle betydligt oftare än kvinnor. Hela 55% av kvinnorna jämfört med 32% av männen gör det aldrig, och 6,4% av männen jämfört med 1,7% av kvinnorna gör det minst varje vecka. I övrigt syns skillnader mellan olika grupper avseende både härkomst, ålder och utbildningsnivå men det är svårt att se några systematiska trender.

I gruppen utrikes födda tycks det enligt samma siffror finnas en större polarisering kring drickandet än i övriga grupper. Fler dricker riktigt ofta277 (mer än fyra gånger per vecka): 7,2% jämfört med 5,8% bland inrikes födda. Men den största skillnaden mellan in- och utrikes födda är att större andel dricker som mest en gång i månaden. Det gäller över 58% av utrikes födda jämfört med 31,2% inrikes födda. Liknande tendenser finns i hur ofta de konsumerar mycket alkohol vid samma tillfälle278: 0,6% av utrikes födda konsumerar mer än 6 glas dagligen eller nästan dagligen, jämfört med 0,2% av inrikes födda. Det är svårt att hitta enhetliga orsaker i en så diversifierad grupp. Alkoholkultur i hemlandet är sannolikt en dimension. Familjeförhållanden och situation i Sverige bör också ha stor betydelse. Samtliga faktorer som gäller inrikes födda som bakgrund till de olika graderna av alkoholkonsumtion kan sannolikt tillämpas på gruppen utrikes födda. Det är av samma anledning svårt att bedöma om konsekvenserna av stor alkoholkonsumtion blir högre för utrikes födda.

Bland personer med eftergymnasial utbildning var det 2014 0,3% som dricker mycket varje dag, och 2,2% som dricker mycket varje vecka. Det verkar alltså finnas fog för bilden att personer med lägre utbildning dricker mer sällan, men mer vid varje tillfälle, medan personer med eftergymnasial utbildning dricker ofta, men mindre vid varje tillfälle. Båda formerna av alkoholkultur rymmer risker att utveckla beroende så det går inte att säga att ena gruppen har ett högre riskbeteende än den andra.
Bland homo- och bisexuella personer279 (på riksnivå) är riskkonsumtionen av alkohol betydligt högre än i övriga befolkningen. 20% av homo- och bisexuella, oavsett kön, har en riskkonsumtion, medan bara hälften, 9,6%, av heterosexuella kvinnor har en riskkonsumtion och 16% av heterosexuella män. Skillnaden mellan homo- och bi- och heterosexuella är alltså påtagligt större bland kvinnor än män.

Det är sannolikt också en fråga om livsstil och subkultur: Homo- och bisexuella rör sig troligen mer i miljöer där alkoholförtäringen är hög, och det kan finnas en starkare alkoholkultur i grupper av homo- och bisexuella än i andra grupper, eftersom gay-barer spelar en central roll för att fly undan homofobi och inleda sexuella och romantiska relationer280. Den stora könsskillnaden skulle kunna förklaras av att homo- och bisexuella oftare än heterosexuella lever utan barn.

Dels kan högre nivåer av alkoholkonsumtion tänkas vara en direkt effekt för homo- och bisexuella av att leva i minoritet i detta sammanhang. Dels kan minoritetsstressen i sig trigga alkoholkonsumtion281. Dels är det tänkbart att det är svårare att motstå alkoholnormerna i en grupp dit en vänt sig för att få känna tillhörighet och slippa utmärka sig som ”annorlunda”.

För transpersoner saknar vi siffror över riskkonsumtion282 men det förefaller som att konsumtionen är relativt låg: 83% dricker som mest 4 gånger per månad283. Vi saknar forskning på varför denna grupp bryter mönstret mellan hög utsatthet och stor alkoholkonsumtion. En spekulation är att gruppen är extra utsatt i krogmiljöer och därför saknar den livsstilsrelaterade faktorn (jämför med homosexuellas alkoholkonsumtion ovan). En annan möjlighet är att de mer än andra grupper medicinerar, antingen som könsbekräftande behandling, eller relaterat till psykisk ohälsa, och att medicinerna inte bör kombineras med alkohol. Det är också möjligt att det är mätfel som ligger bakom: att transpersoner med hög alkoholkonsumtion inte fångas upp av de aktuella undersökningarna.

Bland personer med funktionsnedsättning är alkoholkonsumtionen över lag inte högre än bland personer utan284. Ett undantag finns: unga män med funktionsnedsättning har en högre riskkonsumtion av alkohol än unga män utan: 37% jämfört med 28%. Liksom transpersoner kan denna grupp antas vara mindre på krogen än andra, eftersom många har svårare att röra sig i det offentliga rummet över lag. Gruppen kan också, i likhet med transpersoner, antas ha medicinering som skäl att inte dricka. Vi har dock inga forskningsbelägg för dessa hypoteser och det förklarar inte varför unga män med funktionsnedsättning dricker så mycket mer.

Alkohol är i många fall både en orsak till och en konsekvens av dålig psykisk hälsa. Det används som berusningsmedel för att lindra stress, slappna av och ”fly vardagen”. Samtidigt skapar det ångest och sämre mående, skapar sämre beteenden och ligger bakom handlingar man sedan ångrar285.

Alkohol är också vanligt förekommande i våldsamma situationer. Det gäller både våld män emellan, krogbråk och liknande, och mäns våld mot kvinnor och barn/våld i nära relationer286. Det är alltså inte en slump att utsattheten för våld är högre i samma grupper som riskkonsumtionen av alkohol är hög.

Konsekvenserna av missbruk är kännbara inte bara för den sjuka personen, utan även för dess omgivning. Barn i hem där någon missbrukar får ofta inte den omsorg de behöver – varken praktiskt eller emotionellt – och tvingas ofta gå in i en vuxenroll alltför tidigt. Anhöriga oavsett ålder fastnar lätt i ett medberoende som påverkar hela deras tillvaro. De anpassar sin tillvaro och sitt beteende efter den missbrukandes behov, i förhoppning att kunna hjälpa, och prioriterar ned sina egna behov och önskemål med psykiskt lidande som följd. Män och kvinnor kan båda bli medberoende, men eftersom missbruk är vanligare bland män är medberoende vanligare bland kvinnor287. Familjer i redan utsatt situation med dåligt socialt nätverk, exempelvis nyanlända till Sverige, kan antas drabbas ännu hårdare av sådana situationer.

Ännu värre konsekvenser för individen får missbruket av tyngre droger, som i många fall leder till stora svårigheter att klara vardagen och till kraftigt försämrad hälsa både psykiskt och fysiskt och inte sällan för tidig död. Ofta slutar tyngre missbruk i kraftigt lidande och medberoende också för anhöriga, i synnerhet om barn finns i bilden.

Cannabisanvändning288 anges ofta som inkörsport till tyngre droger289. I Halland är cannabisanvändningen något lägre än i riket som helhet. Bland kvinnor är det 7% i Halland jämfört med 9,6% i riket som har använt cannabis någon gång. Bland män är det 14% i Halland jämfört med 17,1% i riket. Unga står för den absolut största konsumtionen av cannabis, 26% av männen och 16% av kvinnorna i åldersgruppen 18-29 år i Halland har någon gång använt cannabis. Nationella siffror visar också att det är personer med eftergymnasial utbildning som oftast har använt cannabis: 17,9% jämfört med 11,1% av personer med gymnasial utbildning och 5,4% av personer med förgymnasial utbildning. Männens något lägre utbildningsnivå i Halland kan alltså vara en delförklaring till den lägre cannabiskonsumtionen totalt.

Folkhälsomyndighetens rikstäckande enkät över homo- och bisexuella290 visar att cannabiskonsumtionen är högre än bland heterosexuella. I synnerhet gäller detta bisexuella där dryga 7% konsumerat cannabis senaste året, att jämföra med 1% av heterosexuella kvinnor och 2,3% av heterosexuella män. Bland homosexuella kvinnor är siffran 5,4% och bland homosexuella män 3,6%.

Siffrorna för transpersoner är inte jämförbara eftersom metoderna skiljer sig åt men av de 8% (fler bland yngre) som säger sig ha använt droger de senaste sex månaderna säger sig 83% ha använt just cannabis291. Det skulle innebära att ungefär 6,5% använt cannabis det senaste halvåret. Det innebär en avsevärt högre cannabiskonsumtion än i befolkningen som helhet.

Nationella siffror visar att utrikes födda292 har en lägre cannabiskonsumtion än inrikes födda: 14% av personer födda i Sverige och Norden har använt hasch eller marijuana någon gång, jämfört med 12,5% födda i Europa utanför Norden och 8,6% födda utanför Europa.