Och alla de andra…

Den ganska idylliska bilden av Halland omfattar inte alla. Liksom i andra regioner finns det grupper som inte är lika gynnade vad gäller arbete/ekonomi och fysisk och psykisk hälsa. I vissa fall vet vi att dessa grupper är något mindre i Halland än i riket, i andra fall vet vi inte hur det ser ut.

 

Förutom ojämställdhet och ojämlikhet över lag kommer detta kapitel att fokusera på tre huvudsakliga grupper med sämre förutsättningar: personer med utrikes bakgrund, HBT-personer och personer med funktionsnedsättning. Innan vi går vidare med analysen ges här en kort övergripande bild av dessa grupper.

Välkommen till Halland!

Andelen utrikes födda i Halland är lägre än i riket som helhet, ca 15,5% är födda utanför Sverige jämfört med ca 20% på riksnivå130. Variationen är dock mycket stor mellan kommunerna, från Hylte där andelen (2020) var runt 25% till Kungsbacka där den samma år var drygt 9%. Också åldersmässigt skiljer det sig åt131. I Hylte är andelen utrikesfödda under 15 år 13% av de utrikes födda. I Halmstad och Varberg är samma siffra 9%. Andelen i yrkesaktiv ålder (24-64 år) är högst i Halmstad, 66%, och lägst i Hylte, Laholm och Kungsbacka: 60%. Andelen äldre, över 65 år, är högst i Kungsbacka: 16%, jämfört med 13% i Hylte och Laholm.

 

Antalet mottagna nyanlända har minskat påtagligt sedan 2015, från över 2000 2016-17 till drygt 500 2020132. Skillnaderna i antal mottagna mellan kommunerna har minskat betydligt sedan 2015. 2016 tog Hylte emot runt 30 nyanlända per 1000 invånare, medan övriga kommuner tog emot under 10 personer. 2020 var antalet under 5 personer per invånare i samtliga kommuner133. Även om det totala antalet mottagna var högre i de större kommunerna innebar det stora mottagandet i Hylte en stor utmaning för myndigheterna. Tyvärr saknar vi en systematisk uppföljning av vad som hänt med de personer som kom till Halland runt 2015, men det är rimligt att anta att en del förändringar sedan senaste rapporten har sin förklaring i utvecklingen i dessa grupper.

 

De största grupperna utrikesfödda i Halland har sitt ursprung i Syrien, fd Jugoslavien och Polen134. Olika grupper av utrikes födda skiljer sig åt betydligt utifrån hur länge de varit i Sverige. Personer födda i Norden har vanligtvis varit länge i Sverige, närmare 75% har varit i landet över 20 år. Bland personer från Afrika och Asien i sin tur, är andelen personer som varit i Sverige i över 20 år bara ungefär en fjärdedel. Runt 37% av dem som kommer från dessa regioner har i stället varit i Sverige kortare tid än fyra år.

 

Immigranterna från Syrien kom i första hand perioden 2014-2017. Under den tiden tog Halland emot mellan 1500 och 2100 nyanlända per år135, varav många från Syrien136. Flest personer kom till Halmstad, men givet antalet invånare totalt var Hylte den största mottagaren. Det är dock oklart hur stor andel av dem som kom under denna period som finns kvar i regionen idag, respektive som har lämnat.

Att bryta mot könsnormerna

Gruppen HBT-personer, som omfattas av diskrimineringsgrunderna kön (utöver kvinna och man), könsöverskridande identitet och uttryck samt sexuell läggning, är en diversifierad grupp. Den omfattar två olika frågeställningar, som dock ofta organiseras tillsammans och där flera gemensamma frågeställningar möts.

 

Den normativa bilden av kön omfattar två kategorier: kvinna och man, som skiljs åt utifrån genitalier. Detta är dock en förenklad bild. I verkligheten är kön ett spektrum med flera olika dimensioner som var och en kan vara kvinnlig, manlig eller något annat, och som för de flesta men inte för alla hänger samman med genitalierna137.

 

Det avgörande för en persons kön är könsidentiteten, hur personen själv uppfattar sitt kön138. Könsidentiteten kan vara binär, alltså kvinna eller man (även transkvinnor och transmän är binära). Den kan också vara ickebinär, alltså något annat än, något mitt emellan de binära identiteterna, eller något som skiftar mellan olika identiteter139. Termen ickebinär syftar inte till en specifik könsidentitet utan är ett samlingsbegrepp för samtliga identiteter som inte är de två binära. Utöver biologiska faktorer och könsidentiteter finns det sociala könet, könsuttrycket, som omfattar de sociala koder ett kön vanligtvis har, såsom kläder, frisyr eller liknande. Att ha ett normbrytande könsuttryck kan men behöver inte innebära en normbrytande könsidentitet140.

 

En transperson är en person som inte alls eller delvis inte identifierar sig med det kön den tilldelats vid födseln. Det kan också vara att inte följa rådande normer för hur en person med ett visst juridiskt kön ska vara, förutsatt att personen själv identifierar sig som transperson. De personer där samtliga dimensioner av kön överensstämmer med det tilldelade könet kallas för cisperson.

 

Intersexpersoner är en grupp där de biologiska aspekterna av kön är atypiska141. Det är ett medfött tillstånd som ibland men inte alltid räknas in under paraplyet transpersoner. På grund av brist på data är gruppen inte alls synlig i denna rapport.

 

Ofta nämns också queerpersoner tillsammans med homo-, bi- och transpersoner, HBTQ. Queerpersoner är kritiska till idéer om normalitet i fråga om kön och sexualitet och hur vi kategoriseras utifrån en heterosexuell och könsbinär norm142. Att vara queer kan alltså innebära olika saker för olika personer. Detta, tillsammans med avsaknad av data som fångar ett queerperspektiv, är orsaken till att vi i denna rapport endast talar om HBT-personer.

 

Gruppen transpersoner rymmer stor variation både vad gäller kön och andra faktorer. Transperson kan vara binära (kvinnor och män) eller ickebinära (inte kvinna eller man). En transperson kan önska olika könsbekräftande processer (juridiskt könsbyte, könsbekräftande behandling av kroppen osv) och vara i olika stadier av dem. En transperson uppfattas i olika grad som sitt rätta kön, och möter därmed olika grader av fördomar från samhället. I Folkhälsomyndighetens nationella enkät143 riktad mot transpersoner 2015 angav 26% könet ”kvinna”, 36% ”man” och övriga någon ickebinär identitet. Bland de ickebinära identiteterna var ”Både kvinna och man/mitt emellan kvinna och man” samt ”queer” vanliga (fler svarsalternativ kunde anges). 47% procent kallar sig transperson, 37% transsexuell, 16% transvestit och 31% intergender. 20% anger att de inte har något behov av att byta juridiskt kön, resterande har bytt, vill byta eller skulle vilja byta om det rätta könet existerade juridiskt.

 

Sexuell läggning handlar om mot vilket kön sexuell och romantisk attraktion riktas144. Det har alltså inget med könsidentitet att göra. De vanligaste läggningarna är hetero- homo- och bisexuell men ibland nämns också pansexuell (attraherad av alla kön – vissa föredrar denna formulering framför bisexuell eftersom den är mer transinklusiv145) och asexuell (helt/relativt ointresserad av sex146) inom spektrumet. Vi använder i denna rapport de två förstnämnda grupperna, homo- och bisexuella, eftersom denna grupp är de som är någorlunda beforskade och där det finns tillgång till viss statistik.

 

Varken vad gäller könsidentitet eller sexuell läggning finns någon entydig forskning på hur stor del av befolkningen som omfattas.

 

Både vad gäller kön och sexuell läggning finns ofta starka fördomar riktade mot normbrytare. Det gör att dessa grupper ofta söker sig till storstadsregioner där stödstrukturer är starkare, utrymmet för subkulturer större och attityderna ofta mer liberala147. Det gäller i synnerhet de inom grupperna som inte fullt ut accepteras av sin familj. Eftersom denna typ av storstäder saknas i Halland finns det anledning att anta att gruppen, i vuxenbefolkningen, är något mindre i Halland än i riket som helhet, och att de som finns koncentreras i stadsregionerna. 1% av de transpersoner som svarade på Folkhälsomyndighetens enkät bor i Halland jämfört med drygt 3% av hela svenska befolkningen148.

Transperson. En person som inte alls eller delvis inte identifierar sig med det kön den tilldelats vid födseln. Det kan också vara att inte följa könsnormerna, förutsatt att den själv identifierar sig som transperson.
Cisperson. En person som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet.

När samhället sätter upp hinder

Också när det gäller funktionsnedsättning är det svårt att tala om en enhetlig grupp. En funktionsnedsättning skiljer sig åt både i form och grad. Ofta förs tanken till fysiska funktionsnedsättningar, såsom hörselnedsättning eller svårigheter att gå. Vi har också spektrumet av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), såsom autism och ADHD/ADD; intellektuella funktionsnedsättningar, dyslexi samt psykiska funktionsnedsättningar, såsom psykiska sjukdomar eller svår oro och ångest. Allergier, läs- och skrivsvårigheter och kroniska sjukdomar är andra tillstånd som ibland räknas in. Gemensamt för samtliga funktionsnedsättningar är att de försvårar vardagen i ett samhälle som kräver en viss funktionsuppsättning. Vissa väljer att hellre tala om att det finns en stor funktionsvariation i samhället, där vissa varianter är normbrytande. Så görs för att synliggöra att det främst handlar om att inte fungera som samhället förväntar sig och att det också finns aspekter av det vi vanligtvis kallar ”funktionsnedsättning” som under rätt förutsättning kan bli en tillgång snarare än en svårighet149.

 

Andelen personer med funktionsnedsättning beror på hur termen definieras. I Folkhälsomyndighetens nationella enkät Hälsa på lika villkor från 2015 anger totalt 19% av befolkningen att de har någon form av funktionsnedsättning, men då inkluderas främst fysiska former av funktionsnedsättning150. 25% har en långvarig sjukdom med nedsatt arbetsförmåga. 11% har kraftigt nedsatt hörsel. 4% har kraftigt nedsatt syn. Andelen med nedsatt rörelseförmåga är 15%, med rörelsehinder 5% och med svårt rörelsehinder är 2%. Andelen är något lägre i Halland än i riket, främst inom långvarig sjukdom med nedsatt arbetsförmåga.

 

Kvinnor har något oftare än män långvarig sjukdom med nedsatt arbetsförmåga, kraftigt nedsatt syn, nedsatt rörelseförmåga eller rörelsehinder, medan män något oftare har kraftigt nedsatt hörsel eller svårt rörelsehinder.

 

Nationella siffror151 visar också på variationer beroende på födelseregion. Personer födda i Norden (utanför Sverige) har något oftare funktionsnedsättning än övriga, personer födda utanför Europa har det något mer sällan. En större andel personer födda i Norden, oavsett kön, har nedsatt rörelseförmåga eller rörelsehinder (nedsatt rörelseförmåga 32% av personer födda i Norden, jämfört med 16% totalt, rörelsehinder 14% bland personer födda i Norden jämfört med 7% totalt). Män i samma grupp har också betydligt oftare än genomsnittet långvarig sjukdom med nedsatt arbetsförmåga (37%). Det är också värt att notera att män födda utanför Europa något oftare har kraftigt nedsatt syn (7% jämfört med 5%) och att kvinnor födda i övriga världen något oftare har ett svårt rörelsehinder (5% jämfört med totalt 3%).

 

Det är värt att notera att gruppen transpersoner är tydligt överrepresenterad bland personer med nedsatt arbetsförmåga. Runt hälften i denna grupp uppger sig ha nedsatt arbetsförmåga, jämfört med 27% i övriga befolkningen152.

 

I denna utredning är vi beroende av de definitioner som andra instanser gjort. I huvudsak används Folkhälsoinstitutets definition av funktionsnedsättning som nämns ovan, där psykiska, intellektuella och neuropsykiatriska diagnoser inte fångas fullt ut. Om andra definitioner används synliggörs detta i texten. När funktionsnedsättning nämns utan att det hänvisas till statistik åsyftas en generell nedsättning av funktion i enlighet med första stycket.

Funktionsnedsättning. Nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. (Socialstyrelsen)
Funktionsvariation. Den fysiska, psykiska eller kognitiva variation som finns hos människor.

Ekonomisk utsatthet och segregation

Att hallänningar har en något bättre ekonomi än riksgenomsnittet såg vi i förra kapitlet. Det finns dock betydliga skillnader mellan olika samhällsgrupper.

 

Om vi börjar med att titta på de absoluta toppositionerna i näringslivet är det män (se kapitel ”Männen går till jobbet, kvinnorna…”) och företrädesvis med inrikes bakgrund som når bolagsstyrelserna. Enligt Bisnode som tagit fram halländska siffror, om än osäkra, är det knappt 5%153 som saknar svenskt personnummer, alltså är utrikes medborgare. Hur det ser ut med bakgrund bland personer med svenskt personnummer vet vi inte på halländsk nivå, men Allbrightstiftelsens nationella kartläggning visar att i ledningsgrupperna (de studerar inte styrelsen) är 3% kvinnor med utrikes bakgrund och 7% män med utrikes bakgrund, alltså totalt ca 10%. En tredjedel av dem med utrikes bakgrund i ledningsgrupperna har sina rötter i andra nordiska länder154.

 

Ser vi på andra sidan av myntet: de som lever i så kallat utanförskap, alltså står utanför arbetsmarknaden155, alltså är långtidsarbetslösa eller sjukskrivna, blir bilden lika tydlig. Något fler kvinnor än män lever i utanförskap, 12,1% jämfört med 10,5% av männen. Men bland utrikes födda är det totalt en fjärdedel som lever i utanförskap, 23,4% av kvinnorna och 18,5% av männen. Siffrorna är någon procentenhet lägre än i riket, sannolikt en spegling av den jämförelsevis starka arbetsmarknaden och jämförelsevis låga andelen utrikes födda. De har också minskat ett par procentenheter mellan 2015 och 2018, oavsett grupptillhörighet.

 

Det finns ganska stora skillnader mellan de olika kommunerna, både vad gäller nivån på utanförskap och vad gäller könsskillnaden. Laholm utmärker sig med stor könsskillnad: ganska låg andel män i utanförskap, 17,9%, men länets högsta bland kvinnor, 27,3%. Högst utanförskap totalt finns i Laholm och Falkenberg, på knappt 23% totalt. Lägst är i Hylte och Kungsbacka: mellan 18 och 19%, bland män i Hylte så låg som 14,3%. Det senare är intressant, eftersom Hylte år 2015 hade länets högsta siffror: 38,3%. En inte otrolig förklaring är att många av de som kom till Hylte runt år 2015 antingen fått anställning (andelen utrikes födda i kommunen är fortfarande högre än i de andra halländska kommunerna) eller lämnat kommunen för att söka sig till andra platser.

 

Också vad gäller ekonomi är det stor skillnad mellan inrikes och utrikes födda hallänningar. Den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet, alltså den summa en person har att leva på efter skatter och bidrag156, är för hallänningar födda i Sverige nära 342 000 kr, medan för den för en utrikes född person är 260 000. Lägst är den för personer födda i Afrika: 207 000 kr. Inkomstskillnaderna minskar ju längre tid personen varit i Sverige, men även efter 20 år här har utrikes födda bara 84% av vad svenskfödda har i disponibel inkomst. Inkomstnivåerna i Halland är högre än i riket där födda i Sverige har 336 000 kr i disponibel inkomst per konsumtionsenhet, medan utrikes födda har 250 000 och födda i Afrika 197 000.

 

Förvärvsinkomsten, alltså lönen från arbete och liknande, i medel är för en inrikes född person i åldern 20-64 år i Halland 367 000 kr, medan den för en utrikes född är 251 000157, alltså mer än 100 000 mindre. Utrikes födda kvinnor har lägre förvärvsinkomst än utrikes födda män, 224 000 jämfört med 277 000 för män, men skillnaden är något mindre än mellan inrikes födda, där kvinnor tjänar i medel 320 000 och män tjänar 414 000158.

 

Vi ser också hur den disponibla inkomsten159 per konsumtionsenhet (per person i familjen) sjunker ju längre bort personens födelseland ligger, och ju kortare tid personen varit här160. För personer födda i Sverige är den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet 343 000, medan den för utrikes födda är 260 000. För personer födda i Norden, USA och Oceanien är den disponibla inkomsten över 310 000 kr. Därefter minskar den tillsammans med den geografiska och kulturella närheten. Lägst disponibel inkomst har födda i Asien (222 000 kr) och Afrika (207 000 kr).

 

Också tid i Sverige spelar stor roll. Utrikes födda som varit i Sverige 1-2 år har en disponibel inkomst på 194 000 kr, men för dem som varit mer än 20 år i Sverige är inkomsten 288 000. Ungefär samma mönster syns oavsett ursprungsregion161. Rapporten ”Arbetsmarknadsintegration i Halland” från 2015162 förklarar inkomstskillnaderna med tre huvudsakliga faktorer: För det första har utrikes födda ett lägre värderat humankapital, såsom utbildning och språkkunskaper. För det andra har de mindre effektiva sociala nätverk. Slutligen finns en dimension av diskriminering.

 

Tid i Sverige är en faktor som kan antas minskar omfattningen av de två första, humankapital och sociala nätverk, eftersom längre tid i landet ger bättre förutsättning att bygga upp sådant. Diskrimineringen kan däremot förväntas vara tämligen konstant oavsett hur länge personen varit här eftersom den bygger på faktorer som oftast inte förändras, såsom utseende och namn. Att skillnaderna är så mycket större för personer födda utanför Europa än för dem födda i Europa utanför EU (som alltså inte omfattas av exempelvis gemensamma utbildningsstandarder, arbetsmarknadsutbyten mm) i grupper som varit här i upp till 20 år, antyder att direkt diskriminering är en väsentlig del i skillnaden.

 

Även ensamstående kvinnor är en ekonomiskt utsatt grupp – särskilt om de har fler än ett barn. Ensamstående kvinnor med barn hör till de familjer som har lägst ekonomisk standard. Försäkringskassans nationella rapport ”Barnfamiljernas ekonomi” visar att mellan 25-30% av inkomsten för ensamstående kvinnor med två barn utgörs av olika bidrag163, jämfört med knappt 15% för män i samma situation. Motsvarande är den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet avsevärt lägre för ensamstående kvinnor med barn än för ensamstående män med barn164.

 

I Halland finns stora skillnader mellan olika kommuner165. Återigen är det Hylte och Kungsbacka som sticker ut åt varsitt håll. I Hylte har en ensamstående kvinna med barn under 19 år en disponibel medelinkomst på ungefär 302 000 kronor och ensamstående män med barn under 19 år 424 000 kronor, jämfört med en median för samtliga hushåll på 436 000. I Kungsbacka är medianen för ensamstående kvinnor med barn under 19 år 414 000 kronor och för män 529 000 kronor, vilket fortfarande är under kommunmedianen på 641 000 för samtliga hushåll. Ser vi till dem som saknar ekonomiska reserver, kontantmarginal166, alltså skulle ha svårt att klara en större oförutsedd utgift, är andelen kvinnor högre än andelen män i Halland: 18% kvinnor respektive 15% män. Sedan 2014 har andelen kvinnor i Halland minskat och andelen män ökat (2014: 19% kvinnor jämfört med 13% män), och könsskillnaden har därmed minskat.

 

Skillnaden är också stor vad gäller andra gruppindelningar. Datan från 2018 saknar indelning utifrån bakgrund men 2014 var det nära 27% av de utrikes födda i Halland jämfört med 13,6% av de inrikes födda som saknade kontantmarginal. Vi saknar motsvarande uppgifter på kön inom grupper för ålder, utbildning och härkomst för 2018, men nationella data 2014 visade att det genomgående är kvinnor som oftare saknar kontantmarginal än män.

 

På riksnivå ser vi att personer med funktionsnedsättning mer än andra saknar kontantmarginal167: 22% av kvinnorna och 28% av männen saknar kontantmarginal (16% respektive 18% var siffrorna för personer utan funktionsnedsättning). Intressant är också att detsamma gällde familjer där ett eller flera barn har en funktionsnedsättning (år 2012)168. 29% av familjer där ett barn har lindrig funktions-nedsättning, och 26% där barnet har svår funktionsnedsättning saknar kontantmarginal. För familjer med normfungerande barn är samma siffra 12%. Om funktionsnedsättningen handlar om allergi är siffran 18%, för fysiska funktions-nedsättningar 22% och för familjer där barnet har en neuropsykiatrisk funktions-nedsättning är siffran hela 32%. Eftersom vi här ser ett samband med samman-boende föräldrar (se nedan) kan en delförklaring vara att fler barn med funktions-nedsättning än utan har ensamstående föräldrar, företrädesvis mammor. I kombination med att barnet ofta behöver mer stöd, vilket kan begränsa föräldrarnas arbetsförmåga, kan detta i stor utsträckning förklara den ekonomiska utsattheten.

 

Motsvarande rikstäckande enkäter från Folkhälsomyndigheten till homo- och bisexuella samt till transpersoner (båda från 2014) visar att HBT-personer saknar kontantmarginal i högre grad än heterosexuella och cis-personer169. 34% av homo- och bisexuella kvinnor, jämfört med 22% heterosexuella, saknar kontantmarginal. Bland männen är siffran 26% jämfört med 16% bland heterosexuella. Vi saknar siffror för transpersoner men över hälften i denna grupp uppger sig ha en månadsinkomst på under 14 000 kr, vilket visar på stor ekonomisk utsatthet också i denna grupp170.

 

När vi talar ekonomisk utsatthet bör också gruppen äldre kvinnor nämnas. Ofta har kvinnorna, och än mer i den äldre generationen, avstått från lönearbete eller åtminstone karriärsutveckling för att ta hand om hus och hem. Det återspeglas efter pensionen: en kvinna i Halland har en genomsnittlig förvärvsinkomst på 205 000 kr171. Det ger en månatlig summa på runt 17 000 kronor. Siffran gäller medelvärdet, en stor andel har alltså lägre inkomster än så. Kvinnor lever också ofta längre än eventuella manliga partners, och i de fallen går de både från lön till pension och från två till en inkomst i hushållet. Skillnaden mot tidigare liv är slående och tvingar ofta kvinnor till stora ekonomiska neddragningar. Bilden att det är kvinnorollen som ansvarig för hem och hushåll som ligger bakom detta förstärks av att ogifta kvinnor har något bättre ekonomi än ogifta män (nationella siffror från 2007 men inget talar för att detta skulle ha förändrats)172.

 

Motsvarande inkomstsänkning efter pension eller vid partnerförlust gäller samtliga i grupper med lägre inkomst. Detta ekonomiska beroende av partnern förstärker ytterligare den utsatthet som nämnts i kapitel ”Ett hus vid havet”.

 

Vi ser också hur barnfattigdomen är avsevärt högre bland utrikes än inrikes födda, även om den även här är lägre i Halland än på riksnivå173. 2,1% av alla barn med inrikes födda föräldrar lever i ekonomisk utsatthet. Samma siffra för barn med utrikes födda föräldrar är 18,2%. Andelen barn i utsatthet är lägre än i riket (inrikes födda 3,1% och utrikes födda 23,5%) oavsett grupptillhörighet. Den är också lägre än 2015 när 21,6% av barn med utrikes bakgrund och 2,8% av barn med inrikes bakgrund i Halland levde i ekonomiskt utsatta hushåll. Fattigdomen verkar alltså ha minskat något.

 

Ju sämre ekonomi desto mer ekonomisk stress och desto mindre tillgång till det som kan köpas med pengar har man. Men sambandet är inte linjärt – 1000 kronor mindre i månaden får betydligt mycket större konsekvenser beroende på utgångsläget. För den som har svårt att klara de löpande utgifterna blir effekterna påtagliga. Rädslan för en oförutsedd utgift innebär en vardagsstress och en känsla av bristande kontroll över vardagen som kan få negativa hälsoeffekter på flera plan174. I Halland ser vi hur förgymnasialt och gymnasialt utbildade har både goda inkomster och god hälsa jämfört med riket, vilket givet ovanstående kan antas hänga samman.

 

För den som klarar vardagen utan större bekymmer är konsekvenserna av inkomstskillnaderna mindre men kan ändå vara kännbara vad gäller livsmöjligheter. Bostadsmarknaden öppnar sig exempelvis avsevärt för den som har en inkomst hög och stabil nog att kunna och våga ta lån, vilket blir extra relevant i en region där äganderätt är en så vanlig boendeform.

 

Inkomster har också en relativ aspekt: utöver om du kan klara ditt livsuppehälle beror fattigdom på vad som anses vara en skälig nivå i din omgivning175. Om ingen reser på utlandssemester känns avsaknaden av en sådan mindre än om alla gör det. Och om du tidigare levt med tillgång till mer pengar blir en inkomstsänkning påtaglig. Detta blir tydligt för den som går från arbetande till sjukskriven/arbetslös, går i pension, eller separerar. Många tvingas till stora omställningar i livet, och är inkomsterna från början redan små kan effekterna bli mycket svåra.

 

En vanlig orsak till sämre ekonomi är naturligtvis avsaknad av arbete för försörjning. Den goda arbetsmarknaden i Halland gynnar även utrikes födda. Men skillnaden mot inrikes födda är tydlig: färre inrikes födda är öppet arbetslösa: 21,9% jämfört med 6,4% bland inrikes födda. Personer födda utanför Europa är den grupp som i högst grad är arbetslös: hela 27%, med mycket liten könsskillnad176. Utbildningsnivå spelar stor roll för arbetslöshet: 34,6% av utrikes födda med förgymnasial utbildning är arbetslösa jämfört med 19,7% av personer med eftergymnasial utbildning.

 

I de flesta fall är utrikes födda kvinnor något oftare än män arbetslösa, men skillnaden är liten. Tittar vi på förvärvsfrekvens, alltså andelen som lönearbetar, är skillnaden större. 70,4% av samtliga utrikes födda män i Halland lönearbetar jämfört med 63,7% av utrikes födda kvinnor (bland inrikes födda är förvärvsfrekvensen bland män 83,6% och bland kvinnor 82,3%). Störst är könsskillnaden i gruppen födda utanför Europa med som högst förgymnasial utbildning. En bakgrund till detta är tydligare könsroller i ursprungsländerna, där kvinnor oftare ser sin roll i hemmet som sitt arbete177. Också strukturella förutsättningar på arbetsmarknaden i Sverige kan spela roll.

 

Både avsaknaden av förvärvsarbete och könsskillnaderna är större i de kommuner där många nyanlända tagits emot, i synnerhet Hylte men också i Falkenberg och Laholm. Det kan förklaras både av vilka som kommer och när: till dessa kommuner har det kommit många de senaste åren, många från Afrika och Asien och grupper med låg utbildning. Dessa faktorer påverkar avsevärt möjligheterna till integrering på arbetsmarknaden178.

 

I Sverige som helhet ser man också hur kvinnor i alla grupper, och i synnerhet utrikes födda, snarare finns i olika utbildningsinsatser än i förvärvsarbete. Ett år efter avslutad SFI finns 58% av männen jämfört med bara 33% av kvinnorna i arbete, medan 41% av kvinnorna jämfört med 29% av männen finns i studier179. Det är svårt att bedöma orsakerna till detta på individnivå. En hypotes är att kvinnor har lägre utbildning än män från början och därför ett större behov av utbildning, givet att de kommer från länder med mer traditionell könsstruktur och kanske inte fått samma tillgång till utbildning. Det motsägs av att gruppen utrikes födda med som högst förgymnasial utbildning är aningen större bland män än bland kvinnor180, 19,8% av männen och 18,4% av kvinnorna i Halland, och i riket är könsskillnaden minimal. Här kan det dock finnas åldersfaktorer som spelar in, och som vi inte kan analysera. En troligare hypotes är att processen försenas av barnafödande och barnansvar medan männen prioriterar sitt ansvar som familjeförsörjare, så att det tar längre tid för kvinnor än för män att bli färdiga för arbetsmarknaden. En andra möjlighet är att detta följer ett övergripande mönster där kvinnors utbildningsnivå i Sverige är högre än mäns, oavsett grupptillhörighet. På strukturell nivå har sannolikt också den mansanpassade arbetsmarknaden en betydelse – det är helt enkelt enklare för män att hitta ett arbete med bara kortare utbildning vilket gör incitamenten till utbildning större för kvinnor. Det kan också finnas skillnader i arbetsmarknadsinsatser och liknande satsningar riktade mot utrikes födda, som kan tänkas bidra till eller inte tillräckligt motverka dessa skillnader.

 

Det finns anledning att anta att även andra normbrytande grupper har svårare att få arbete. Halland domineras av mindre arbetsgivare och i många fall saknas då möjligheter exempelvis till anpassade arbetsuppgifter, som är en förutsättning för många med nedsatt arbetsförmåga. Det gäller delar av gruppen med funktionsnedsättning, men även många transpersoner uppger sig ha nedsatt arbetsförmåga181.

 

Utöver att det är svårare för vissa grupper att få arbete, så är de också mer utsatta på sina arbetsplatser. Ett sätt att synliggöra detta är att se på hur många som är ganska eller mycket missnöjda med sitt nuvarande arbete: totalt är 2,3% i Halland jämfört med 2,8% i riket ganska eller mycket missnöjda med sitt arbete. Kvinnor är något mindre missnöjda än män i Halland: 1,5% jämfört med 3% av männen. På riksnivå r skillnaden mindre och omvänd: 5,6% av kvinnorna och 4,1% av männen är missnöjda med sitt arbete.

 

Det finns ett svagt samband mellan trivsel på arbetsplatsen och utbildningsnivå i Halland182: 2,3%, oberoende av utbildningsnivå säger sig vara missnöjda med sitt arbete. Gruppen förgymnasialt eller gymnasialt utbildade är mindre missnöjda (1,7%) än eftergymnasialt utbildade (3%) är missnöjda med sitt arbete. Män är också mindre missnöjda än kvinnor: 3% jämfört med 1,5%. Samtliga siffror innebär en större minskning jämfört med riket.

 

På riksnivå såg vi 2016 att gruppen utrikes födda är de som är mest missnöjda med sitt arbete: 6,4% av männen, och 8,9% av kvinnorna (7,6% totalt) är missnöjda. Detta kan antas spegla både faktiska arbetsvillkor, där utrikes födda ofta har tyngre och mer slitsamma arbeten. En annan faktor kan vara att många utrikes födda akademiker inte arbetar inom sitt yrke utan i något som kräver lägre kvalifikationer, men eftersom vi saknar data på hur stor denna grupp är kan vi inte avgöra i vilken mån det är rimligt.

 

Upplevd diskriminering och kränkningar på arbetsplatsen är en faktor som kan antas spela roll för utrikes födda, men också för andra diskriminerade grupper. Ett flertal undersökningar visar också hur exempelvis HBT-personer systematiskt utsätts för diskriminering och trakasserier på arbetsplatsen183. En risk är att detta också är vanligare på mindre arbetsplatser där arbetsmiljöarbetet är mindre systematiskt och omfattande, som ett resultat av mindre resurser och mindre utvecklade HR-funktioner184.

 

En annan indikator på utsatthet på arbetsmarknaden är medlemskap i fackförbund185. Bland personer med förgymnasial eller gymnasial utbildning är 69,7% medlemmar i ett fackförbund. Bland eftergymnasialt utbildade är siffran 80%. Siffrorna är högre i Halland än i riket oavsett utbildningsnivå. Sedan 2016 har könsskillnaden i facklig anslutningsgrad försvunnit: kvinnors har minskat en aning och männens ökat så att båda könen nu ligger på mellan 73-75%. Undersökningen 2017-2019 visar inte anslutningsgrad efter bakgrund men 2016 syntes en tydlig skillnad utifrån bakgrund på riksnivå: bland personer med utrikes bakgrund var knappt 60% fackligt anslutna, jämfört med närmare 75% bland personer med inrikes bakgrund. I samma undersökning såg vi hur fackligt medlemskap ökar med åldern: i gruppen 25-34 år är nära 65% anslutna, medan nära 82% av 55-64-åringar är medlemmar i ett fackförbund. Siffrorna rör dock totalbefolkningen, så en förklaring kan vara att arbetslösa personer i lägre grad är fackligt anslutna än dem med anställning, i synnerhet för personer långt ifrån arbetsmarknaden.

 

Medlemskap i fackförbund innebär ett individuellt skydd för den enskilda anställda vad gäller både anställningstrygghet och arbetsmiljö. Det har också en strukturell effekt – grupper där fackföreningen är stark har större möjligheter att skapa bättre villkor över lag i branschen, exempelvis att driva krav på trygga anställningar och att motarbeta svartarbete. Att andelen fackligt anslutna är lägre i mer utsatta grupper kan alltså ha en långsiktigt förstärkande effekt på utsattheten, utöver de individuella konsekvenserna.

Det segregerade samhället

Den geografiska segregationen av olika grupper i samhället handlar både om Halland som helhet och om enskilda stadsdelar i de större städerna. En viktig drivande faktor är bostadsmarknaden i Halland, som är alltmer pressad186. Bostadspriserna stiger och det är svårt att få tag i eget boende, något som påverkar samtliga grupper som inte är i förväg etablerade på bostads- och arbetsmarknaden187. Den fysiska miljön är inte sällan en stor del i ett områdes attraktivitet188. I Halland är det framför allt de attraktiva kustområdena som lockar, liksom möjligheter till arbete i städerna eller, för främst Kungsbacka/Varberg, möjligheterna att pendla till storstaden.

 

Unga och nyanlända är grupper som ofta saknar både kapital och bostadskarriär att bygga vidare på189. Siffror för Halland från 2016190 visar att unga (16-24 år) bor i hyresrätter i långt högre grad än övriga grupper, över 41% jämfört med 27-28% i övriga åldersgrupper.

 

Nationella siffror från 2017-2019 visar också att 61% av utrikes födda bor i hyresrätt, och 44% av inrikes födda med utrikes bakgrund jämfört med 27% av inrikes födda med två inrikes födda föräldrar. Andelen med utländsk bakgrund i hyresrätt har ökat med ett par procentenheter sedan 2016. Nyanlända flyktingar är ofta hänvisade till de områden där det finns lediga bostäder, med andra ord mindre attraktiva områden. Det finns också en tydlig koppling mellan ekonomisk situation och boende i hyresrätt.

 

Vad gäller äganderätt är det betydligt vanligare bland personer med inrikes bakgrund (54%) än bland personer med utrikes bakgrund (24%). Villaområden i attraktiva miljöer, där invånarna till stor del är medel- eller höginkomsttagare, lever i parförhållanden och där sociala och ekonomiska svårigheter är låga, utgör ofta de mest segregerade områdena, om vi definierar segregation som ett befolkningsmässigt homogent område med en befolkning med få kontakter utanför den egna gruppen.

 

På nationell nivå finns också ett tydligt samband mellan utbildningsnivå och boendeform: 37% med förgymnasial eller gymnasial utbildning och 29 med eftergymnasial utbildning bor i hyresrätt. I Halland är skillnaden mindre och den totala andelen lägre: 33% med förgymnasial eller gymnasial utbildning bor i hyresrätt jämfört med 27% med eftergymnasial utbildning, sannolikt en effekt av de jämförelsevis goda inkomsterna i Halland som vi sett i kapitel ”En doft av 50-tal”. Det visar på en segregerad bostadsmarknad där vissa områden bebos i första hand av personer med utrikes bakgrund och ungdomar och i någon mån av dem som av någon annan anledning inte kommit in på arbetsmarknaden, medan andra områden domineras av välbeställda kärnfamiljer med inrikes bakgrund och trygga anställningsförhållanden, men där graden av attraktivitet i områdena varierar.

 

Trångboddhet191 är vanligare i samma grupper som tenderar bo i hyresrätt: unga och utrikes födda. Runt 12% av den halländska befolkningen 16-65 år är trångbodda jämfört med rikets 18%192. Siffror på riksnivå visar att 29% av personer mellan 25 och 34 år är trångbodda (oavsett kön) för att sedan minska med åldern. I åldern med hemmaboende barn, mellan 25 och 44 år är det högre andel kvinnor än män som är trångbodda. Efter 55 år är det i stället dubbelt så hög andel män som kvinnor. Siffror på riksnivå visar också att trångboddhet är betydligt vanligare bland utrikes födda (39%) än bland inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (drygt 10%). Andelen trångbodda bland utrikes födda har också ökat sedan 2016, när 35% i denna grupp var trångbodda.

 

Trångboddhet beror ofta på svårigheter att skaffa en större bostad, en kombinerad effekt av den pressade bostadsmarknaden och de ofta lägre inkomsterna. Den blir också ofta större bland utrikes födda där stora familjer är vanligare och där det också ofta finns mer eller mindre uttalade krav på att hjälpa varandra med boende. Den så kallade EBO-lagstiftningen193 är mycket omdiskuterad ur detta perspektiv194.

 

Konsekvenserna av trångboddheten är kännbara, även om de verkar vara mindre för personer som gjort ett aktivt val att bo mindre. Det rör sig dels om fler konflikter i hemmet som orsakas av att det är svårt att få eget utrymme. I förlängningen kan detta påverka den psykiska hälsan för samtliga inblandade och det finns undersökningar som visar på risker att konfliktnivån i förlängningen kan skapa hemlöshet – det blir omöjligt att bo kvar tillsammans. En annan effekt är att ungdomar i högre grad spenderar tid utanför hemmet vilket minskar föräldrarnas insyn och ökar risken för en problemfylld tillvaro. Ytterligare en påtaglig effekt är att skolbarn (eller vuxna studerande) har svårt att hitta studiero i hemmet och därför har svårare att klara skolan – vilket kommenteras närmare under kapitlet kring ungdomars livssituation195.

 

Med tanke på att könsmönstren i grupper av nyanlända kan vara mer traditionella än de i Sverige drabbas tjejer och killar olika av en dålig boendesitutaiton. Män och killar är inte bundna till hemmet av arbetsuppgifter i lika hög grad som kvinnor och tjejer och i grupper som lever i en traditionell, så kallade hederskontext, har killar ofta mer rörelsefrihet, åtminstone om de lever upp till den roll de förväntas ta196. Det är därmed sannolikt att killar i högre grad än tjejer kan söka sig utanför hemmet. Att ungdomar tillbringar mer tid utanför hemmet kan antas gälla killar mer än tjejer (se kapitel ”Ett meningsfullt liv”), vilket gör killar mer utsatta för destruktiva miljöer i samhället, medan tjejer i högre grad utsätts för konflikter och andra problem relaterade till avsaknad av utrymme i hemmet.

 

De billigare och mer lättillgängliga bostäderna som medelklassen lämnar ligger oftast i avgränsade områden i städer och tätorter. Ofta finns fysiska barriärer, såsom stora vägar, som skiljer dem från omgivningen197. När medelklassbefolkningen minskar, minskar också samhällsservicen: skolor och annan offentlig verksamhet belastas hårdare av större sociala problem och privat service minskar som följd av minskad köpkraft i området. Därmed minskar områdets anseende ytterligare. Också den allt större frånvaron av personer med svensk bakgrund minskar områdets attraktivitet198. Viss forskning visar att redan vid 3–4% ”utomeuropeiska invandrare”199 i ett område börjar de infödda svenskarna flytta därifrån200. Samhällsservicen, både offentlig service och näringslivet, tenderar över lag att minska på grund av minskande underlag/köpkraft201.

 

Det är oklart i vilken mån den etniska och sociala segregeringen av staden/regionen i sig påverkar individers livschanser, och i vilken mån det är den sociala utsattheten som placerat dem där som får effekt på framtiden. Många grupper av utrikes födda söker sig aktivt till områden där landsmän bor, och kan dra fördelar både socialt och ekonomiskt av det sociala nätverk det ger202. Forskaren Irene Molina menar att det inte är i sig problematiskt att vissa områden har hög koncentration av människor med utrikes bakgrund. Först när detta kombineras med hög arbetslöshet, dålig standard på bostäder och brister i välfärden uppstår negativa effekter203. Den sociala dimensionen, tillgången till andra i den egna gruppen, kan också ha hälsofrämjande effekter204. Å andra sidan kan områdets utsatthet förstärka individens utsatthet, eftersom det välfärdssystem och det skyddsnät som skall hjälpa dem är högre belastat i dessa områden. För nyanlända kan det också försämra integrationsprocessen, i synnerhet språkinlärningen205. Själva frånvaron av svenskar, och det kontaktnät och möjligheter till integration som därmed saknas, kan alltså i sig minska individens möjligheter206.

Ansvaret för familjen

Det obetalda hem och hushållsarbetet är ojämställt och ojämlikt fördelat även i de mer ekonomiskt utsatta grupperna. I många fall saknar vi data som tränger bakom enbart kön, men de uppgifter vi har pekar samtliga i samma riktning, vilket gör att vi tror att resonemanget nedan i viss mån går att generalisera utanför de grupper vi nämner.

 

I grupper av utrikes födda är mäns uttag av föräldrapenning207 lägre än bland inrikes födda i Halland, visar siffror från 2016. Inrikes födda män tar ut 28% av samtliga dagar, män födda utrikes tar ut mellan 23,7 och 24,9% beroende på födelseregion. Skillnaderna är alltså mindre inom gruppen utrikes födda, jämfört med i riket, där män födda utanför Europa tar ut betydligt mindre andel dagar än övriga grupper utrikesfödda (21,9% jämfört med 25,6% för födda i Norden eller övriga Europa). En möjlig förklaring kan vara att skillnaderna i förvärvsarbete mellan olika grupper är lägre i Halland än i riket, där vi sett även i andra grupper att när kvinnor förvärvsarbetar blir uttaget av föräldraledighet mer jämställt.

 

Förklaringen till att utrikes födda kvinnor ofta tar ut största delen av föräldrapenningen kan vara en kombination av ekonomiska och kulturella faktorer. I familjer med rötterna i kulturer med mer traditionella familjestrukturer och en starkare familjeförsörjarmodell kan det falla sig naturligt att kvinnan tar hand om hem och barn medan mannen satsar på att så snabbt som möjligt hitta försörjning till familjen.

 

Kvinnans hemmavaro riskerar dock skapa inlåsningseffekter där det tar mycket lång tid för kvinnan att integreras i samhället, lära sig språket och hitta kontakter i sitt nya hemland208. Vi ser också att utrikes födda kvinnor senare än män kommer ut i arbete209. Detta kan få stora konsekvenser för kvinnornas välmående, då det blir svårare för dem att hitta en plats och en funktion i det nya samhället. Dessutom ökar detta det ekonomiska beroendet av mannen. Det blir svårt för kvinnan att lämna mannen, till och med om han är våldsam, eftersom hon saknar möjligheter att klara sig själv och eventuella barn. Det handlar både om svårigheter att hitta bostad och att försörja sig och att hon har ett dåligt socialt skyddsnät utöver det hon delar med mannen210.

 

Samtidigt har många utrikes födda en påfrestande livssituation redan från början. I många fall har en nyanländ flyktingfamilj inte levt under ”normala” familjeförhållanden på lång tid. Familjen kan ha varit skild åt under långa processer av flykt eller fängslande av någon vuxen, eller ha levt under extrema omständigheter med krig och förföljelse. Föräldrarna lider ofta av traumatiska minnen som kan påverka både deras relation och deras föräldraskap. I synnerhet (men inte bara) för kvinnor omfattar dessa upplevelser i många fall sexuellt våld vilket också kan innebära utmaningar vid familjens återförenande211.

 

Till det kommer mötet med ett nytt samhälle, svårigheterna att välkomnas in i det och att anpassa sig till nya omständigheter. Ofta går denna process fortare för barnen, de går i förskola/skola och lär sig språket, får vänner som fötts/levt längre i Sverige och av blandad bakgrund. Föräldrar och barn kommer i otakt212. Också etablerade könsroller i relationen utmanas i mötet med svenska normer och ideal av tvåförsörjarfamilj och jämställdhet, självständiga barn och individualism213.

 

Vi saknar heltäckande uppgifter om uttaget av föräldrapenning i normbrytande familjer såsom exempelvis samkönade par eller där minst en förälder tillhör någon annan diskriminerad grupp än utrikes födda. En spekulation är att framför allt förekomsten av funktionsnedsättningar kan påverka uttaget, eftersom vissa funktionsnedsättningar riskerar påverka förmågan att ta hand om sig själv och andra, och paret då kan bedöma det som bättre att den normfungerande föräldern tar största delen av ledigheten. Det gäller i synnerhet då det i nuläget blir allt svårare att få personlig assistans och stöd i vardagen. Omfattningen av detta är dock svår att bedöma eftersom många med funktionsnedsättning är fullt kapabla att ta heltidsansvar för ett barn.

 

För samkönade par finns bättre strukturella förutsättningar för ett lika uttag, eftersom såväl normer och föreställningar om kön, som strukturella faktorer kring exempelvis arbetsmarknaden, slår lika mot båda föräldrarna (i en tvåsam relation). En undersökning visar dock att i par med två kvinnor tar den icke födande kvinnan ut mer föräldrapenning än genomsnittspappan, men fortfarande långt mindre än den födande mamman214. Detta antyder att biologiska faktorer, såsom graviditet, förlossning och amning kan spela roll för fördelningen.

 

Vi har också en föräldraskapslagstiftning som försvårar för samtliga som inte lever i heterosexualitet eller tvåsamhet. Om en i ett par med två kvinnor är gravid blir den andra parten automatiskt förälder bara om graviditeten uppkommit genom assisterad insemination i Sverige och sedan 2021 under vissa omständigheter utomlands, och regelverket ser därmed likadant ut för homo- och heterosexuella föräldrar. Om paret själva inseminerat eller om inseminationen skett på en klinik som inte lever upp till kraven måste en närståendeadoption ske. Det innebär ett glapp på flera månader där barnet endast har en vårdnadshavare, vilket skapar en utsatthet om något inträffar vårdnadshavaren innan adoptionen gått igenom. För homosexuella män kan det vara svårt att alls skaffa barn inom ramarna för systemet och de tvingas till egna lösningar av olika slag. Liknande situationer uppstår när fler än två är föräldrar: bara två kan vara vårdnadshavare. Detta drabbar också barn där urspungsföräldrarna inte lever tillsammans och det finns andra partners närvarande. I praktiken kan dessa partners fungera som barnets föräldrar, både emotionellt och praktiskt, men det lagliga skyddet för relationen är i stort sett obefintligt. Utöver bekymmer i vardagen med underskrifter och godkännanden av olika slag, skapar detta en utsatthet om styvförälderns relation med ursprungsföräldern tar slut215.

 

Transpersoner löper ännu större svårigheter då normer kring föräldraskap är starkt kopplade till tvåkönsnormen, alltså föreställningen att bara kvinnor som ser ut som kvinnor och har livmoder blir gravida och föder barn. Sedan lagen om tvångssterilisering vid könsbekräftande behandling avskaffades 2013 är detta inte längre en nödvändighet. För gravida transmaskulina har detta inneburit stora svårigheter av olika slag. Utöver fördomar och direkt hat, finns praktiska frågor som exempelvis att journalsystemet inte alltid stödjer ett manligt kodat personnummer vid graviditet216.

 

Trots Sveriges jämförelsevis liberala lagstiftning vad gäller familje- och föräldrafrågor, lever vi alltså ändå under en institutionaliserad cis- och heteronorm som främjar sammanboende ursprungsföräldrar där födande parten är cis-kvinna och den andra är cis-man.

Sämre välbefinnande

Den självskattade hälsan217 är i undersökningen Hälsa på lika villkor 2018 (på nationell nivå) generellt inte sämre bland utrikes födda än bland födda i Sverige. Bland födda i övriga Norden skattar 62% sin hälsa som god, och bland födda i Europa eller världen 77%, jämfört med 74% av födda i Sverige. Detta resultat bör dock ifrågasättas: samtliga andra hälsoindikatorer där vi har statistik utifrån ursprung (värk i rygg, psykisk hälsa, stress, fetma och övervikt) visar på sämre siffror för utrikes än inrikes födda, och till det kommer kända hälsoförsämrande faktorer som dåliga socioekonomiska förhållanden, trauman från hemland och flykt, utsatthet för diskriminering mm. Undersökningen 2014 visade också att ju längre bort du är född, desto sämre är din hälsa.

 

Den självskattade hälsan är också avsevärt sämre bland personer med enbart förgymnasial utbildning. På riksnivå svarade ca 54% av personer med endast förgymnasial utbildning jämfört med 81% av personer med eftergymnasial utbildning att de uppskattade sin hälsa som god.

 

Här kan finnas ett dubbelt samband: Dels är dålig hälsa ofta en orsak till att personer inte fortsätter sin utbildning218. Dels kan en allmänt utsatt situation, som vi sett exempelvis på arbetsplatser, bidra till försämrad hälsa.

 

Vad det gäller tandhälsan ser vi att 80% av kvinnorna i Halland, jämfört med 74% av männen uppger sig ha god tandhälsa. Det är ett par procentenheter bättre än i riket. Vi saknar halländska aktuella data men på riksnivå ser vi att utbildningsnivå har en stor betydelse: 64% av personer med som högst förgymnasial utbildning säger sig ha god tandhälsa, jämfört med 75% av personer med eftergymnasial utbildning.

 

Ser vi till andelen med värk i rygg mm219 så är den på riksnivå något större bland utrikes födda än bland inrikes födda, i synnerhet är den hög bland personer födda i övriga Norden (totalt 58% jämfört med 46% bland inrikes födda och kvinnorna är extra hårt drabbade: 63% uppger sig ha värk i rygg mm). En möjlig förklaring är position på arbetsmarknaden: ryggvärk är ett vanligt förekommande problem i vård- och omsorgsyrken220, som fångar många kvinnors arbete. Eventuellt ligger den större grupp som invandrat från Finland för att ta tunga arbeten bakom den höga andelen invandrade nordbor? En rapport från Folkhälsomyndigheten 2019 visar på systematiskt sämre fysisk och psykisk hälsa för gruppen sverigefinnar221.

 

Kvinnor har, oftare än män arbetsrelaterade fysiska besvär222. Att kvinnor från övriga världen har mindre ryggvärk skulle till viss del kunna bero på att de helt saknar förvärvsarbete i högre grad än övriga grupper, men för detta har vi inga belägg på individnivå.

 

Också bland förgymnasialt utbildade är andelen med ryggvärk hög: (totalt 61%) utbildade samt bland kvinnor med gymnasial utbildning (59%), jämfört med eftergymnasialt utbildade (totalt 41%) och män med gymnasial utbildning (48%). Nationellt får fler kvinnor än män arbetsrelaterade besvär: 36% av kvinnorna och 24% av männen. I gruppen med enbart förgymnasial utbildning är könsskillnaden dock obefintlig. 31% av kvinnorna och 27% av männen har också sjukfrånvaro på grund av besvären223. En orsak till detta kan vara att många kvinnor också med lång utbildning arbetar i fysiskt tunga yrken inom exempelvis vården.

 

Från 2014 vet vi att något fler hallänningar med förgymnasial utbildning (13,5%) än i gruppen med eftergymnasial utbildning (10%) avstått från att söka vård trots behov 224, och att förtroendet för sjukvården överlag225 är sämre (69,2% jämfört med 80,9% bland eftergymnasialt utbildade).

 

Sämst är den självskattade hälsan i diskriminerade grupper. Nationella siffror visar att bland homosexuella226 uppger drygt 9% av männen och 6,3% av kvinnorna att de har ett dåligt allmänt hälsotillstånd. Bland bisexuella är det 7,1% av männen och 9% av kvinnorna som uppger detta. Bland heterosexuella är det 5,4% av kvinnorna och 4,4% av männen som uppger detsamma.

 

En orsak till skillnaderna mellan olika grupper av homo- och bisexuella kvinnor skulle kunna vara tillgången till sociala nätverk och trygga rum för gruppen, en faktor som fungerar skyddande för utsatta grupper227. En annan möjlig faktor kan vara utsatthet för våld generellt och i nära relationer. I kapitel ”Otrygghet, utsatthet och delaktighet” ser vi att ungefär samma grupper som har nedsatt hälsa också är mer utsatta för olika former av våld och sexuella övergrepp. Ytterligare en möjlighet är att det finns mättekniska faktorer bakom, i Folkhälsomyndighetens undersökning som dessa siffror hämtats från är gruppen bisexuella kvinnor yngre än övriga grupper.

 

För transpersoner är måendet ännu sämre228. Enbart hälften uppger att de har ett gott allmänt mående. 15% uppger att deras allmänna mående var dåligt. Yngre transpersoner uppgav oftare dåligt allmänt hälsotillstånd, och mer sällan ett gott sådant. En bakomliggande orsak till de stora åldersskillnaderna i gruppen kan vara att ungdomens identitetssökande slår hårdare mot individer när identiteten så starkt bryter mot normer. Fler av de äldre har tagit sig igenom den påfrestande perioden av att hitta sin identitet, hantera eventuell könsdysfori229, att komma ut inför familj och vänner, juridiska och fysiska korrigeringar och bekräftande behandlingar, som kan påverka såväl fysisk som psykisk hälsa. En annan bidragande faktor kan vara att fler äldre transpersoner hunnit bygga stödstrukturer i sin vardag, exempelvis söka sig till föreningar och andra nätverk av personer i likartad situation.

 

Nordiska rådets forskningsöversikt över forskning om unga HBTQ-personer230 visar också på unga som en särskilt utsatt grupp inom HBTQ-spektrat 231.

 

Personer med funktionsnedsättning är en annan grupp där det allmänna hälsotillståndet är sämre än i majoritetsbefolkningen, visar nationella siffror232. Av personer över 16 år med funktionsnedsättning var det 59% som skattade sin hälsa som god 2018-19, jämfört med 86,5% i övriga befolkningen. Bland personer med minst två funktionsnedsättningar var andelen 34%. Lägst skattades hälsan av dem som har i hög grad nedsatt aktivitetsförmåga, nedsatt eller i hög grad nedsatt rörelseförmåga, där under 20% skattar sin hälsa som god. Kvinnor med funktionsnedsättning skattar genomgående sin hälsa lägre än män och personer med funktionsnedsättning med utländsk bakgrund skattar sin hälsa lägre än personer med inrikes bakgrund233.

 

Utrikes födda har också de sämre psykiskt välbefinnande234. På riksnivå är det 16-18% bland födda utanför Norden som har ett nedsatt psykiskt välbefinnande jämfört med 13% bland inrikes födda. En orsak kan vara personernas bakgrund: migration i sig kan liknas vid en livskris, en stor omställning som ofta inte är frivillig. Processen präglas av saknad över det gamla: släkt och vänner, sociala sammanhang, platser, språk och kultur, hela identiteten, rädsla och oro inför framtiden, ilska och frustration både över det som varit och över situationen i det nya landet och mycket annat235.

 

I många fall kan det sämre måendet också ha sin rot både i händelser som orsakat flykten från hemlandet, under flykten och under väntan på uppehållstillstånd och etablering i Sverige och i livet här236. Exempelvis vet vi att frekvensen av PTSD är betydligt högre i gruppen utrikesfödda237. Upplevelsen av ett trauma påverkar individen på många plan: från förmågan att alls känna trygghet och säkerhet, till sociala relationer, och inte minst föräldrarollen och förmågan att fungera i olika situationer i samhället238. Överlag är detta en grupp med mycket stort behov både av goda livsvillkor överlag, och av specifika insatser. Samtidigt är detta en grupp som i Sverige lever under pressade omständigheter.

 

Personer födda i Norden har till och med ett bättre psykiskt mående än inrikes födda239, visar siffror på nationell nivå. Detta hänger sannolikt samman med den generella positionen i samhället. Personer med nordiskt ursprung utsätts inte för rasism i lika hög grad som övriga och de har ofta en bättre position på arbetsmarknaden240 och ekonomi.

 

Det psykiska måendet över lag har, till skillnad från det fysiska, endast en svag koppling till utbildningsnivå241. Något färre med eftergymnasial utbildning har nedsatt psykiskt välbefinnande men skillnaden är liten. En förklaring är att orsakerna bakom nedsatt psykiskt välbefinnande kan vara så olika, så att tydliga effekter av den socioekonomiska positionen uteblir.

 

Sämst psykiskt mående har dock de uttalat diskriminerade grupperna, enligt undersökningar på nationell nivå. Det gäller både homo- och bisexuella, transpersoner och personer med funktionsnedsättning242.

 

Bland homo- och bisexuella243 kvinnor visar nationella siffror att det är hela 27% respektive 34% som har ett nedsatt psykiskt välbefinnande. Bland män är samma siffror 24% respektive 25% – alltså lägre än kvinnor men avsevärt högre än bland heterosexuella män som ligger på 13%. Vi har ingen data över nedsatt psykiskt välbefinnande hos transpersoner men samtliga relaterade siffror för gruppen över lag visar att det psykiska måendet är mycket dåligt. Som exempel kan nämnas att totalt 36% av respondenterna på Folkhälsomyndighetens enkät riktad till transpersoner säger sig ha allvarligt övervägt att ta sitt liv minst en gång under de senaste 12 månaderna. I synnerhet gäller detta yngre transpersoner244. Motsvarande siffra i befolkningen som helhet (nationell nivå) är 6%245.

 

Även personer med funktionsnedsättning, i synnerhet kvinnor och äldre män mår psykiskt sämre än övriga246, enligt nationella siffror. Bland kvinnor med funktionsnedsättning i åldern 16-64 år är det 38% som mår dåligt, i gruppen 65-84 år är det 24%. Bland männen är det 29% av 30-64 åringarna och 18% av dem som är äldre och yngre (16-29 år och 65-84 år) som har nedsatt psykiskt välbefinnande. I samtliga grupper är det avsevärt högre än för personer utan funktionsnedsättning. En möjlig förklaring till de höga siffrorna i gruppen 30-64 år kan vara att det är i yrkesverksamma och barnafödande åldrar som funktionsnedsättningen blir som mest påtaglig och ställer till mest i vardagen. Det gäller både emotionellt i känslan av utanförskap men också rent praktiskt, med väntan på färdtjänst, icke fungerande assistans mm.

 

Värt att notera är att även om äldre med funktionsnedsättning mer sällan än yngre har nedsatt psykiskt välbefinnande, så är siffrorna betydligt högre än för personer utan funktionsnedsättning. Hela 24% av kvinnorna och 18% av männen över 65 år har nedsatt psykiskt välbefinnande, jämfört med 7% respektive 4% i gruppen utan funktionsnedsättning.

 

Också vad gäller upplevelse av stress är det främst andra grupptillhörigheter än utbildningsnivå som spelar roll. Vi saknar aktuella siffror men 2014 hade utrikes födda personer i Halland247 betydligt högre stressnivåer än inrikes födda, 16,8% jämfört med 11,1%. På nationell nivå ser vi att 2018 var motsvarande siffror 12% för inrikes födda och 13-14% för personer födda i Europa utom Norden och övriga världen. Liksom vad gäller psykisk ohälsa rapporterar personer födda i Norden utanför Sverige mindre stress än genomsnittet: 7%. Oavsett grupptillhörighet rapporterar kvinnor mer stress än män.

 

På riksnivå säger sig transpersoner248 vara mer stressade än övriga grupper, 15% jämfört med 3% i den totala befolkningen säger sig ha känt sig mycket stressade under de senaste veckorna249. Bland personer med funktionsnedsättning250, också på riksnivå, är såväl kvinnor som män i samtliga åldersgrupper betydligt mer stressade än bland övriga. I åldersgruppen 30 till 64 år är exempelvis 15% av kvinnorna i åldersgruppen 30-64 år ganska eller mycket stressade, jämfört med 2,8% av kvinnor utan funktionsnedsättning i samma åldersgrupp, och 11% av män med funktionsnedsättning jämfört med 1,9% av män utan funktionsnedsättning.

 

En sannolik förklaring till det systematiskt sämre fysiska och psykiska måendet i diskriminerade grupper är det som kallas minoritetsstress, alltså den ökade påfrestning som grupper i minoritet utsätts för på grund av fördomar, stigman och diskriminering. Stresseffektens konkreta orsaker ser olika ut beroende på vilken grupp den utsatta tillhör men det gemensamma är att den uppkommer av att individen inte har kapacitet att uppfylla de krav som ställs från omgivningen, både explicit och underförstått. Det skapar både psykiska och fysiologiska reaktioner som på sikt påverkar hälsotillståndet, på samma sätt som sker vid exempelvis långvariga ekonomiska problem251. Det tycks alltså finnas en direkt effekt mellan diskriminering och såväl psykisk som fysisk hälsa.

”Valen” som påverkar hälsan

Psykisk och fysisk hälsa hänger tydligt samman med andra livsstilsrelaterade faktorer. Kost- och motionsvanor är två sådana.

 

Vi ser hur andelen feta är något högre i utsatta grupper där siffror finns. Nationella siffror visar att bland personer födda utrikes är andelen överviktiga eller feta252 högre än bland inrikes födda. Intressant är att nationella siffror visar att detta mer gäller personer födda i Norden (70%) än födda i Europa (61%) och personer födda i övriga världen (55%, strax under inrikes födda på 57%).

 

Personer med funktionsnedsättning253 är också de avsevärt oftare feta än andra – i synnerhet kvinnor där 24% i åldrarna 30-64 år är feta jämfört med 13% i gruppen utan funktionsnedsättning. Bland män är 23% av personer med funktionsnedsättning feta jämfört med 15% bland personer utan funktionsnedsättning. Det ger en skillnad på 11 procentenheter jämfört med åtta procentenheter för män. Skillnaden är minst bland unga män: bland 16-24-åringar är 8,5% med funktionsnedsättning feta, och 7,4% av unga män utan funktionsnedsättning. En förklaring till den högre andelen feta bland personer med funktionsnedsättning kan vara att vissa funktionsnedsättningar, både fysiska och kroniska sjukdomar, försvårar rörelse. Eftersom skillnaden är så stor mellan både köns- och åldersgrupper kan det dock också finnas andra förklaringsfaktorer, exempelvis relaterade till livsstil över lag eller till de hinder samhället sätter upp för deras deltagande.

 

Fetma har höga inslag av genetiska förklaringar men kan också orsakas eller förvärras av ohälsosam livsstil, exempelvis kost- och motionsvanor254. Att äta mycket frukt och grönsaker och att ha goda motionsvanor är faktorer som det finns hög grad av konsensus kring som nyttiga vanor. Men som vi ska se nedan finns det inga glasklara samband mellan vilka grupper som har övervikt eller fetma, och vilka som äter bättre mat.

 

Det kan verka paradoxalt, men utrikes födda, som oftare är överviktiga eller feta än inrikes födda, äter oftare frukt och grönsaker255. Av personer födda i Europa utanför Norden är det 44% som äter frukt och grönsaker mer än tre gånger per dag. Motsvarande siffra för personer födda i Sverige är 27%. För personer födda i Norden utanför Sverige är det 31% och för personer födda i världen utanför Europa 36%. Oavsett ursprung äter kvinnor betydligt mer frukt och grönsaker än män: bland personer födda i Sverige är det 16% av männen och 29% av kvinnorna som äter frukt och grönsaker mer än tre gånger per dag och bland personer födda i Europa är det 36% av männen och 52% av kvinnorna.

 

Vad gäller motionsvanor256 var förhållandena omvända år 2014: 8,9% av utrikes födda är inte alls fysiskt aktiva jämfört med 3,2% av inrikes födda. 56,7% av inrikes födda är aktiva mer än 3 timmar per vecka, medan samma siffra för utrikes födda är 40%. 17% av utrikes födda säger sig ha en stillasittande fritid, jämfört med 10,6% av inrikes födda. Alltså kan fetman i högre grad bero på sämre motionsvanor än på maten som äts, men då ingår inte sötsaker, sötade drycker, snacks och skräpmat i våra siffror, saker som ofta anges som att de ligger bakom delar av utveckling av övervikt och fetma.

 

Homo- och bisexuella är inte mer överviktiga/feta än heterosexuella257. Bland kvinnor är det drygt 40% som är överviktiga eller feta oavsett sexuell läggning. För män är hetero- och bisexuella män i betydligt högre grad (59% för heterosexuella respektive 56% för bisexuella) överviktiga eller feta än homosexuella (40%). Detta gäller trots att homo- och bisexuella, i synnerhet män, oftare än heterosexuella har en stillasittande fritid258. 18-19% av homo- och bisexuella män har en stillasittande fritid jämfört med 12-13% av heterosexuella män och homo- och bisexuella kvinnor, och 10% av heterosexuella kvinnor. Vi saknar data över homo- och bisexuellas kostvanor.

 

Transpersoner är också de stillasittande i högre grad än riksgenomsnittet259: 19% uppger att de har en stillasittande fritid. Dessutom uppger många transpersoner att de har ett problematiskt förhållande till mat och ätande (38%). I synnerhet gäller detta yngre transpersoner260. En möjlig bakgrund till detta kan vara ett komplicerat förhållande till kroppen i allmänhet, orsakad av könsdysfori261 och låg självkänsla.

  Att såväl homosexuella män som transpersoner i så mycket lägre grad än andra är fysiskt aktiva kan i någon mån ha att göra med cis- och maskulinitetsnormer inom idrotten. Könsuppdelningen är stark inom idrotten, och många sporter utövas könsuppdelat. Många idrottsanläggningar saknar könsneutrala eller separata omklädningsrum för transpersoner. Det gör deltagande svårt för många transpersoner. Inom manliga lagsporter finns också ofta starka machonormer, där homofobi är ett vanligt inslag262 som kan försvåra deltagande för homo- och bisexuella män. Machokulturen i omklädningsrum leder också till exkludering av andra minoritetsgrupper, till exempel är rasism vanligt förekommande263.

 

Personer med funktionsnedsättning lever mindre hälsosamt än personer utan. 16% i gruppen med funktionsnedsättning anger att de har en stillasittande fritid264, jämfört med 10% bland personer utan funktionsnedsättning. Män med funktionsnedsättning är också mer stillasittande än kvinnor med funktionsnedsättning: 20% jämfört med 12% bland kvinnorna. Motsvarande syns i kostvanor: 30% av kvinnor och 47% av männen har ett lågt intag av frukt och grönt265, medan motsvarande bland personer utan funktionsnedsättning är 23% respektive 40%. Detta avspeglas också i siffror över fetma266: i samtliga grupper utom unga män (16-29 år) är betydligt fler personer med funktionsnedsättning än personer utan funktionsnedsättning feta: 22-24% jämfört med 13-15% bland personer utan funktionsnedsättning över 30 år.

 

Även om skillnaderna mellan personer med och utan funktionsnedsättning är tydlig både vad gäller rörelse och fetma, var könsskillnaderna 2014 vad gäller fetma lägre än vad gäller stillasittande inom gruppen med funktionsnedsättning. Skillnaden mellan män och kvinnor med funktionsnedsättning vad gäller fetma är bara någon procentenhet, oavsett åldersgrupp. Vad gäller stillasittande fritid är den 6 procentenheter totalt, för män 8 procentenheter och för kvinnor 3 procentenheter.

 

Missbruk i olika former är problem som är överrepresenterade i utsatta grupper. Dels vet vi att missbruk i sina värsta former ofta leder till problem med att fungera i arbete och socialt liv, vilket i sig leder till utsatthet. Dels slår missbruk hårdare mot grupper som har mindre av sociala och ekonomiska resurser att luta sig mot267. Och slutligen ökar risken för missbruk i situationer av långvariga påfrestningar268.

 

Konsumtion av berusningsmedel (alkohol, tobak, cannabis) är högre bland utrikes födda. Nationella siffror visar att endast 5-6% av personer födda i Sverige eller Norden röker dagligen, medan detsamma gäller 16% av personer födda utanför Europa och 12% av personer födda i Europa men utanför Norden.

 

Rökning är också påtagligt mer vanligt ju kortare utbildning har. Här bör dock kommenteras att 2014 rökte gruppen med enbart gymnasial utbildning betydligt mindre i Halland än i övriga riket. Det är den grupp som främst förklarar de lägre totalvärdena.

 

Nationella siffror från 2014 visar också att homo- och bisexuella röker mer än heterosexuella269, dock inte homosexuella kvinnor där 12%, jämfört med 13% av heterosexuella kvinnor röker. Bisexuella kvinnor röker mest, 24%, jämfört med 19% av bisexuella män och 22% av homosexuella män. Förutom den ovan nämnda minoritetsstressen finns det en möjlighet att livsstilsfaktorer, såsom ett mer aktivt krogliv270, ligger bakom männens högre tobakskonsumtion. Vad gäller de bisexuella kvinnorna skiljer de ut sig också på flera andra punkter, såsom utsatthet för våld, inkomster mm, och det är svårt att avgöra den exakta orsaken till detta.

 

Även personer med funktionsnedsättning271 röker i betydligt högre grad än personer utan funktionsnedsättning enligt nationella siffror. I synnerhet äldre kvinnor röker avsevärt mer än både män i samma åldersgrupp och kvinnor utan funktionsnedsättning. 32% av kvinnor med funktionsnedsättning i åldersgruppen 65-84 år röker dagligen, jämfört med 7,9% av kvinnor i samma åldersgrupp utan funktionsnedsättning. 11% av män i samma åldersgrupp med funktionsnedsättning röker dagligen jämfört med 9% bland män utan funktionsnedsättning. I åldersgruppen 30-64 år röker 23% av kvinnor och 17% av män med funktionsnedsättning, jämfört med 10% av dem utan funktionsnedsättning oavsett kön. Bland unga är gapet minst, 12% av kvinnor 16-29 år med funktionsnedsättning röker, jämfört med 9,3% av dem utan funktionsnedsättning. Bland männen i samma åldersgrupp är det 10% med funktionsnedsättning som röker, och 6,9% av dem utan funktionsnedsättning.

 

Alkohol är en drog som många använder utan att det får några större konsekvenser i vardagen. Samtidigt är alkoholmissbruk en av de vanligaste formerna av beroendesjukdom som drabbar många. Det finns alltså en fin linje mellan bruk och missbruk som inte får överträdas. Den som närmar sig den linjen brukar sägas ha en riskkonsumtion av alkohol272.

 

Halländska män (19%) är i betydligt högre grad än halländska kvinnor (14%) riskkonsumenter av alkohol vilket inte skiljer sig nämnvärt från riket273 Siffrorna har också ökat påtagligt sedan 2014 när 15% av männen och 8% av kvinnorna var riskkonsumenter. Ökningen är särskilt tydlig bland kvinnor vilket innebär en minskad könsskillnad. Också på riksnivå har andelen med riskkonsumtion av alkohol ökat, bland kvinnor från 9% till 13% och bland män från 14 till 20% – på riksnivå alltså en minskning i könsskillnad. Könsskillnaden i riskkonsumtion kan eventuellt förklaras av lokala och livsstilsrelaterade kulturer och normer kring vad som är en okej alkoholkonsumtion, vilket varierar mycket i utifrån sammanhang.

 

Yngre hallänningar är riskkonsumenter i betydligt högre grad än äldre274 – 27% av männen och 25% av kvinnorna i åldern 18-29 år har en riskkonsumtion av alkohol jämfört med 17% av männen och 11% av kvinnorna i gruppen 30-44 år. Bland de äldsta, 65-85 år, är det 10% av männen och 8% av kvinnorna som har ett riskbruk. Samtliga siffror är ungefär desamma som i riket som helhet. Sannolikt beror åldersvariationen i riskbruk på livsstilsrelaterade frågor: arbets- och familjesituation gör att man rör sig mindre i sammanhang där alkoholkonsumtion är norm.

 

Utbildningsnivå har också betydelse för alkoholkonsumtionen275 men bilden är mer nyanserad. Siffror från 2014 visar att av dem som konsumerar alkohol ofta (mer än två gånger per vecka) är personer med eftergymnasial utbildning överrepresenterade: nära 37% i den gruppen dricker ofta jämfört med 30% i gymnasieutbildade och knappt 28% bland personer med förgymnasial utbildning. Bland dem som aldrig dricker alkohol eller dricker en gång i månaden eller mindre är sambandet det omvända: det gäller nära 30% av dem med som högst förgymnasial utbildning, 29% av personer med gymnasial utbildning och bara 26% av personer med eftergymnasial utbildning.

 

Vad gäller storkonsumtion vid ett tillfälle var bilden mer komplex276. Män dricker sex glas vid ett och samma tillfälle betydligt oftare än kvinnor. Hela 55% av kvinnorna jämfört med 32% av männen gör det aldrig, och 6,4% av männen jämfört med 1,7% av kvinnorna gör det minst varje vecka. I övrigt syns skillnader mellan olika grupper avseende både härkomst, ålder och utbildningsnivå men det är svårt att se några systematiska trender.

 

I gruppen utrikes födda tycks det enligt samma siffror finnas en större polarisering kring drickandet än i övriga grupper. Fler dricker riktigt ofta277 (mer än fyra gånger per vecka): 7,2% jämfört med 5,8% bland inrikes födda. Men den största skillnaden mellan in- och utrikes födda är att större andel dricker som mest en gång i månaden. Det gäller över 58% av utrikes födda jämfört med 31,2% inrikes födda. Liknande tendenser finns i hur ofta de konsumerar mycket alkohol vid samma tillfälle278: 0,6% av utrikes födda konsumerar mer än 6 glas dagligen eller nästan dagligen, jämfört med 0,2% av inrikes födda. Det är svårt att hitta enhetliga orsaker i en så diversifierad grupp. Alkoholkultur i hemlandet är sannolikt en dimension. Familjeförhållanden och situation i Sverige bör också ha stor betydelse. Samtliga faktorer som gäller inrikes födda som bakgrund till de olika graderna av alkoholkonsumtion kan sannolikt tillämpas på gruppen utrikes födda. Det är av samma anledning svårt att bedöma om konsekvenserna av stor alkoholkonsumtion blir högre för utrikes födda.

 

Bland personer med eftergymnasial utbildning var det 2014 0,3% som dricker mycket varje dag, och 2,2% som dricker mycket varje vecka. Det verkar alltså finnas fog för bilden att personer med lägre utbildning dricker mer sällan, men mer vid varje tillfälle, medan personer med eftergymnasial utbildning dricker ofta, men mindre vid varje tillfälle. Båda formerna av alkoholkultur rymmer risker att utveckla beroende så det går inte att säga att ena gruppen har ett högre riskbeteende än den andra. Bland homo- och bisexuella personer279 (på riksnivå) är riskkonsumtionen av alkohol betydligt högre än i övriga befolkningen. 20% av homo- och bisexuella, oavsett kön, har en riskkonsumtion, medan bara hälften, 9,6%, av heterosexuella kvinnor har en riskkonsumtion och 16% av heterosexuella män. Skillnaden mellan homo- och bi- och heterosexuella är alltså påtagligt större bland kvinnor än män.

 

Det är sannolikt också en fråga om livsstil och subkultur: Homo- och bisexuella rör sig troligen mer i miljöer där alkoholförtäringen är hög, och det kan finnas en starkare alkoholkultur i grupper av homo- och bisexuella än i andra grupper, eftersom gay-barer spelar en central roll för att fly undan homofobi och inleda sexuella och romantiska relationer280. Den stora könsskillnaden skulle kunna förklaras av att homo- och bisexuella oftare än heterosexuella lever utan barn.

 

Dels kan högre nivåer av alkoholkonsumtion tänkas vara en direkt effekt för homo- och bisexuella av att leva i minoritet i detta sammanhang. Dels kan minoritetsstressen i sig trigga alkoholkonsumtion281. Dels är det tänkbart att det är svårare att motstå alkoholnormerna i en grupp dit en vänt sig för att få känna tillhörighet och slippa utmärka sig som ”annorlunda”.

 

För transpersoner saknar vi siffror över riskkonsumtion282 men det förefaller som att konsumtionen är relativt låg: 83% dricker som mest 4 gånger per månad283. Vi saknar forskning på varför denna grupp bryter mönstret mellan hög utsatthet och stor alkoholkonsumtion. En spekulation är att gruppen är extra utsatt i krogmiljöer och därför saknar den livsstilsrelaterade faktorn (jämför med homosexuellas alkoholkonsumtion ovan). En annan möjlighet är att de mer än andra grupper medicinerar, antingen som könsbekräftande behandling, eller relaterat till psykisk ohälsa, och att medicinerna inte bör kombineras med alkohol. Det är också möjligt att det är mätfel som ligger bakom: att transpersoner med hög alkoholkonsumtion inte fångas upp av de aktuella undersökningarna.

 

Bland personer med funktionsnedsättning är alkoholkonsumtionen över lag inte högre än bland personer utan284. Ett undantag finns: unga män med funktionsnedsättning har en högre riskkonsumtion av alkohol än unga män utan: 37% jämfört med 28%. Liksom transpersoner kan denna grupp antas vara mindre på krogen än andra, eftersom många har svårare att röra sig i det offentliga rummet över lag. Gruppen kan också, i likhet med transpersoner, antas ha medicinering som skäl att inte dricka. Vi har dock inga forskningsbelägg för dessa hypoteser och det förklarar inte varför unga män med funktionsnedsättning dricker så mycket mer.

 

Alkohol är i många fall både en orsak till och en konsekvens av dålig psykisk hälsa. Det används som berusningsmedel för att lindra stress, slappna av och ”fly vardagen”. Samtidigt skapar det ångest och sämre mående, skapar sämre beteenden och ligger bakom handlingar man sedan ångrar285.

 

Alkohol är också vanligt förekommande i våldsamma situationer. Det gäller både våld män emellan, krogbråk och liknande, och mäns våld mot kvinnor och barn/våld i nära relationer286. Det är alltså inte en slump att utsattheten för våld är högre i samma grupper som riskkonsumtionen av alkohol är hög.

 

Konsekvenserna av missbruk är kännbara inte bara för den sjuka personen, utan även för dess omgivning. Barn i hem där någon missbrukar får ofta inte den omsorg de behöver – varken praktiskt eller emotionellt – och tvingas ofta gå in i en vuxenroll alltför tidigt. Anhöriga oavsett ålder fastnar lätt i ett medberoende som påverkar hela deras tillvaro. De anpassar sin tillvaro och sitt beteende efter den missbrukandes behov, i förhoppning att kunna hjälpa, och prioriterar ned sina egna behov och önskemål med psykiskt lidande som följd. Män och kvinnor kan båda bli medberoende, men eftersom missbruk är vanligare bland män är medberoende vanligare bland kvinnor287. Familjer i redan utsatt situation med dåligt socialt nätverk, exempelvis nyanlända till Sverige, kan antas drabbas ännu hårdare av sådana situationer.

 

Ännu värre konsekvenser för individen får missbruket av tyngre droger, som i många fall leder till stora svårigheter att klara vardagen och till kraftigt försämrad hälsa både psykiskt och fysiskt och inte sällan för tidig död. Ofta slutar tyngre missbruk i kraftigt lidande och medberoende också för anhöriga, i synnerhet om barn finns i bilden.

 

Cannabisanvändning288 anges ofta som inkörsport till tyngre droger289. I Halland är cannabisanvändningen något lägre än i riket som helhet. Bland kvinnor är det 7% i Halland jämfört med 9,6% i riket som har använt cannabis någon gång. Bland män är det 14% i Halland jämfört med 17,1% i riket. Unga står för den absolut största konsumtionen av cannabis, 26% av männen och 16% av kvinnorna i åldersgruppen 18-29 år i Halland har någon gång använt cannabis. Nationella siffror visar också att det är personer med eftergymnasial utbildning som oftast har använt cannabis: 17,9% jämfört med 11,1% av personer med gymnasial utbildning och 5,4% av personer med förgymnasial utbildning. Männens något lägre utbildningsnivå i Halland kan alltså vara en delförklaring till den lägre cannabiskonsumtionen totalt.

 

Folkhälsomyndighetens rikstäckande enkät över homo- och bisexuella290 visar att cannabiskonsumtionen är högre än bland heterosexuella. I synnerhet gäller detta bisexuella där dryga 7% konsumerat cannabis senaste året, att jämföra med 1% av heterosexuella kvinnor och 2,3% av heterosexuella män. Bland homosexuella kvinnor är siffran 5,4% och bland homosexuella män 3,6%.

 

Siffrorna för transpersoner är inte jämförbara eftersom metoderna skiljer sig åt men av de 8% (fler bland yngre) som säger sig ha använt droger de senaste sex månaderna säger sig 83% ha använt just cannabis291. Det skulle innebära att ungefär 6,5% använt cannabis det senaste halvåret. Det innebär en avsevärt högre cannabiskonsumtion än i befolkningen som helhet.

 

Nationella siffror visar att utrikes födda292 har en lägre cannabiskonsumtion än inrikes födda: 14% av personer födda i Sverige och Norden har använt hasch eller marijuana någon gång, jämfört med 12,5% födda i Europa utanför Norden och 8,6% födda utanför Europa.

Noter

130. Regionfakta, 2017

131. Tabell A, 2016

132. Tabell: mottaggna nyanlända

133. den Teuling, 2020, opub

134. Tabell: Antal personer efter födelseland Halland

135. Tabell mottagna nyanlända

136. Migrationsinfo

137. RFSL hemsida

138. RFSL hemsida

139. RFSL hemsida

140. RFSL hemsida

141. RFSL hemsida

142. RFSL hemsida

143. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1)

144. RFSL hemsida

145. RFSL hemsida

146. RFSL hemsida

147. Se tex Ekengren Oscarrson, 2016

148. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1), sid 26

149. Se tex FUNKTEK

150. Folkhälsomyndigheten

151. Folkhälsomyndigheten

152. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1), sid 39

153. Bisnode, 2015 Siffror osäkra

154. Allbright, sid 11

155. Tabell 14.1-2, 2015

156. samtliga inkomster med hänsyn tagen till försörjningsbördan, tabell 4, 2018

157. Tabell 2, 2018

158. Region Halland, 2015, sid 58

159. I texten redovisas medelvärden, men för medianvärden syns samma mönster. I tabell 4 finns både medel- och medianvärde redovisat.

160. Tabell 4, 2019

161. Tabell 4, 2019

162. Region Halland, 2015

163. Försäkringskassan, 2015, sid 21

164. Försäkringskassan, 2015, sid 22

165. Tabell 4.3, 2016

166. Tabell 7.1-4, 2014

167. Tabell funktionsnedsättning Ulf-silc

168. Tabell 7.5, 2012

169. Tabell 7.7, 2015

170. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1)

171. Tabell 2

172. Välfärd, 2007, sid 13

173. Tabell 9, 2018

174. Folkhälsmoyndighetens hemsida

175. SCB 2012

176. Tabell 13.x

177. Puranen, 210922

178. Region Halland, 2015, Noteras bör dock att siffrorna är från före den stora invandringsströmmen 2015

179. Tabell 107.1-2, 2017

180. Tabell 110.1, 2019

181. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1), sid 39

182. Tabell 22-1-3, 2016

183. Diskriminering i arbetslivet, sid 9-10

184. Offerman, 2005

185. Tabell 93.1-3, 2016

186. Länsstyrelsen i Halland, 2016, sid 8

187. Socialstyrelsen 2010, sid 178-179

188. Lilja och Pemer, 2010 sid 9

189. Socialstyrelsen 2010, sid 178; BMA Halland, 2020 sid 16, sid 19-20

190. Tabell 60.1-3, 2017-19

191. Enligt norm 3 – varje hushållsmedlem har ett eget rum, gifta/sammanboende parter förväntas dela. Det skall också finnas ett kök och ett vardagsrum.

192. Tabell 59.1-4, 2016

193. EBO-lagstiftningen ger nyanlända möjlighet att själva ordna boende på egen hand

194. Se t ex Dagens samhälle, 20160314

195. Evidens, 2016, sid 27

196. Också killar kan utsättas för hedersrelaterat förtryck, exempelvis om de väljer fel partner eller på annat sätt bryter mot normen, tex är HBTQ-personer mycket utsatta oberoende av kön. (Källa: Hedersförtryck)

197. Lilja och Pemer, 2010, sid 5

198. Socialstyrelsen 2010, sid 183

199. Begreppet definieras inte närmare i artikeln, det är oklart om den avser utrikes födda eller med utrikes bakgrund

200. Höjer, Henrik, 2015

201. Socialstyrelsen 2010, sid 183

202. Socialstyrelsen 2010, sid 179

203. Puranen, 20121112

204. Lilja och Pemer, 2010, Sid,12

205. Socialstyrelsen 2010, sid 179

206. Socialstyrelsen 2010, sid 184

207. Tabell 23.2, 2016

208. se t ex: Regeringen, 2017

209. Region Halland, 2015, sid. 46

210. Sveriges Radio, 20170222

211. Bäärnheim m fl, sid 20

212. Bäärnheim m fl, sid 20

213. Bäärnheim m fl, sid 38

214. Moberg, Ylva; 2016, sid 15-16

215. Se tex Aftonbladet, 20140812

216. Se tex Metro 20150524

217. Tabell 49.4, 2014

218. Wickström, Björn, 2014

219. Tabell 50.2, 2014

220. Arbetsmiljöverket, 2016, sid 13

221. Folkhälsomyndigheten 2019, sid 19ff

222. Arbetsmijlöverket, 2016, sid 13

223. Tabell: arbetsorsakade besvr

224. Tabell 57.4, 2014

225. Tabell 90.1, 2014

226. Tabell 49.5, 2014

227. Statens folkhälsoinstitut, 2005, sid 21

228. Tabell 49.1, 2015

229. Könsdysfori är psykiskt lidande eller försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet. (Socialstyrelsen)

230. Rapporten använder den engelska beteckningen LGBTI (lesbian-, gay-, bi-, trans-, intersexuals)

231. Nordiska ministerrådet

232. Tabell 49.6, 2018

233. Tabell: Funktionsnedsättning ULF-SILC tabell HA1

234. Tabell 47.2, 2018

235. Bäärnheim m fl, sid 19.

236. Bäärnheim m fl, sid 49

237. Socialstyrelsen, 2015, sid 8

238. Bäärnheim m fl, sid 50

239. Tabell 47.2, 2018

240. Region Halland, 2015

241. Tabell 47.4, 2018

242. Tabell 47.5-6, 2014/2015

243. Tabell 47.5, 2014

244. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1), sid 49

245. Folkhälsostudio

246. Tabell 47.6, 2015

247. Tabell 45.2, 2014

248. Tabell 45.1, 2015

249. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1), sid 39

250. Tabell 45.5, 2018

251. Statens folkhälsoinstitut, 2005, Sid 39-40

252. Tabell 44.2, 2018

253. Tabell 44.5, 2015

254. https://www.rikshandboken-bhv.se/halsa-och-utveckling/tillvaxt/orsaker-till-overvikt-och-fetma/

255. Tabell 79.2, 2014

256. Tabell 80.3.2, 2014

257. Tabell 44.6, 2015

258. Tabell 81.5, 2014

259. Tabell 81.1, 2015

260. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1)

261. Psykiskt lidande eller försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet. (Socialstyrelsen)

262. se t ex Karlsson, 2017

263. MUCF:s bok om män

264. Tabell 81.6, 2015

265. Tabell 79.1.2, 2013-2016

266. Tabell 44.5, 2015

267. Hagquist och Rydelius, 2013

268. Statens folkhälsoinstitut, 2005, sid 39-40

269. Tabell 74.6, 2014

270. Larsdotter, Suzanne, 2014, sid 35

271. Tabell 74.6, 2015

272. Konsumtion av alkohol som är så hög att risken att utveckla beroende är stor. De exakta nivåerna varierar beroende på kön. (Folkhälsomyndigheten)

273. Tabell 75.1, 2018

274. Tabell 75.3, 2018

275. Tabell 76.1.4, 201

276. Tabell 76.2.1-4, 2014

277. Tabell 76.1.2, 2014

278. Tabell 76.2.2, 2014

279. Tabell 75.3, 2014

280. Larsdotter, Suzanne, 2014, sid 35

281. Larsdotter, Suzanne, 2014, sid 20-24

282. Möjligtvis saknas siffror eftersom definitionen av riskkonsumtion utgår från kön och kön är en komplex fråga för denna grupp

283. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1), sid 36

284. Tabell 75.4, 2015

285. Isaksson, 2010

286. Olseryd 2015

287. Olofsson, 2008

288. Tabell 78.1-4, 2014

289. se tex P1 Morgon 2006

290. Tabell 78.4, 2014

291. Folkhälsomyndigheten, 2015 (1), sid 36

292. Tabell 78.2, 2014