Att få, vilja och kunna delta

Den som inte är trygg i samhället är med största sannolikhet också mindre benägen i att delta i det. Delaktighet i samhället är en bevisad hälsofaktor och har dessutom påtagliga konsekvenser för de beslut som fattas och vems perspektiv som tas i beaktande i formella och informella beslutsprocesser. Om vissa grupper mer än andra är exkluderade ur beslutsprocesserna tenderar det att bli en ond cirkel: exkludering på samhällsnivå leder till mindre deltagande i beslutsfattandet. Det leder till beslut där den exkluderade gruppens perspektiv inte är tillräckligt väl beaktat, vilket i sin tur leder till än starkare exkludering. Förutom de sekundära effekterna ett lägre deltagande har på hälsa och ekonomi är politiskt deltagande alltså ett självändamål i jämställdhets- och jämlikhetsfrågor.

I den representativa demokratin är valdeltagandet den yttersta formen av delaktighet i beslutsfattandet. Valdeltagandet i riksdagsvalet (2018)560 i Halland är ungefär som i Riket. Över lag ser vi att kvinnor har ett par procentenheter högre valdeltagande än män. I gruppen 50-64 år, där valdeltagandet är som högst, är kvinnors valdeltagande så mycket som fem procentenheter högre än mäns (95,3% jämfört med 90,5%). Undantaget är de äldsta (personer över 65 år), där män har nära tre procentenheters högre valdeltagande än kvinnor. Sannolikt är detta ett arv från en tid då, i högre grad än nu, kvinnors plats antogs vara i hemmet, medan mannen representerade familjen i det offentliga.

Vi ser motsvarande tendenser i både landstings- och kommunfullmäktigeval men på något lägre nivåer och med något större könsskillnader. I regionfullmäktigevalet var valdeltagandet för kvinnor 87% och för män 85%. I kommunfullmäktigevalet 88% för kvinnor och 86% för män.

Deltagandet i Europaparlamentsvalet bryter mönstret med betydligt lägre nivåer av valdeltagande: bara 58% av kvinnorna och 57% av männen deltog. Här ser vi att deltagandet ökar med åldern – med högst deltagande bland män 65+, hela 67%. För kvinnor är åldersdimensionen tydlig. Ju yngre desto mindre deltagande.

Vi ser också tydliga regionala skillnader i Halland i valet 2018561. I Kungsbacka är valdeltagandet över 92% jämfört med Hyltes 85%. Mönstret i valdeltagande följer alltså det övergripande socioekonomiska mönstret: ju mer utsatthet i kommunen, desto lägre valdeltagande. Skillnaderna mellan kommuner avspeglar sig också i valresultatet 2018562, som ungefär speglar nationella skillnader: i Kungsbacka, som domineras av välbeställda höginkomsttagare, röstade hela 31% på Moderaterna. Samma siffra i Hylte, en landsortskommun, var dryga 14%. I gengäld var Socialdemokraterna svagt i Kungsbacka, bara 16%, medan de i övriga kommuner ligger runt 30%, något lägre i Laholm (23%). I Hylte och Laholm var också Sverigedemokraterna betydligt starkare, 26%, än i övriga kommuner (16-19%). Miljöpartiet är påtagligt svagt i Hylte, under 2% jämfört med 3-4% i övriga kommuner. I Hylte, Laholm, Falkenberg och Varberg fick Centerpartiet mellan 10% och 12% av rösterna medan de fick endast 8% i Halmstad. Vänsterpartiet är något starkare i Varberg och Halmstad (6%) jämfört med övriga kommuner (4-5%).

Utrikes födda deltar mindre i val än inrikes födda563, oavsett kön och åldersgrupp. Totalt 74% jämfört med 92% bland inrikes födda röstade i riksdagsvalet 2018, något fler män (76%) än kvinnor (73%). Det är dock värt att minnas att många utrikes födda inte är svenska medborgare och därför inte röstberättigade till riksdagen.

I valet 2014 syntes också att vissa gruppers låga deltagande behöver lyftas fram ytterligare. I synnerhet var valdeltagandet bland utrikesfödda lågt i grupperna unga (män 65,3%, kvinnor 67,3%). Valdeltagandet är ungefär lika mellan utrikes födda kvinnor och män, aningen högre bland kvinnor, undantaget bland de äldsta där män har betydligt högre valdeltagande (75,8% jämfört med 72%).

För gruppen med funktionsnedsättning finns data från 2014 på nationell nivå564 som också visar skillnader inom gruppen. Totalnivåerna är ungefär desamma som riksgenomsnittet (2014). Men strukturen inom gruppen skiljer sig på andra sätt. Könsskillnaden är mindre, och dessutom omvänd, så att deltagandet är något högre bland män än bland kvinnor. 86,2% av männen och 84,4% av kvinnorna deltar i valen. Deltagandet ökar också med åldern, dryga 80% i gruppen 18-29 år deltar och 92% av 50-64-åringarna. En annan faktor som gör väsentlig skillnad är att skillnaden mellan ensamstående och sammanboende är större bland personer med funktionsnedsättning: knappt 77% av de ensamstående deltar i valet, medan 91,5% av de sammanboende. Vi ser alltså att mönstret att ”dubbel diskriminering”, tillhörighet i flera utsatta grupper samtidigt, ökar svårigheterna väsentligt.

Intressant är också de stora skillnaderna beroende på typ av nedsättning. Oavsett typ av funktionsnedsättning medför svårare nedsättning ett lägre deltagande. Nedsatt rörelseförmåga tycks vara den faktor som mest påverkar valdeltagandet, 70,7% med nedsatt rörelseförmåga och 63,9% av svårt nedsatt rörelseförmåga deltar i val. I grupperna med astma och allergi är valdeltagandet till och med högre än i gruppen utan funktionsnedsättning.

En rapport från SOM-institutet i Göteborg visar också att skillnaderna mellan hur kvinnor och män röstar ökat under de senaste 50 åren. Från ganska lika röstande, har kvinnor alltmer kommit att rösta vänster, och män höger565. Motsvarande förändring syns också i hur många som identifierar sig som höger respektive vänster566 och det syns en tydlig skillnad i vilka politikområden som är viktiga för kvinnors respektive mäns val av parti567. Samtidigt som könsskillnaderna vad gäller politiskt intresse och engagemang minskat, verkar åsiktsskillnaderna alltså öka: kvinnor står mer till vänster än män, och prioriterar i högre grad välfärdsfrågor568.

Den vanligaste förklaringen till minskade skillnader i politiskt deltagande och intresse är kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden och i det offentliga samhället över lag. Samtidigt skiljer sig kvinnors livsvillkor från mäns: de arbetar i högre grad i välfärdssektorn, har större ansvar för hem och barn, och har högre ohälsotal för att nämna några exempel. Detta antas återspeglas i de ideologiska skillnader vi ser569. Givet de stora skillnader i livsvillkor denna rapport visat också mellan andra grupper i samhället, exempelvis HBT-personer eller utrikes födda, är det rimligt att anta att det också där kan finnas ideologiska skillnader, även om de inte är systematiskt kartlagda såsom kön och ålder.

Förutom valdeltagande speglas olika gruppers inflytande av i vilken mån de faktiskt blir nominerade och valda570 till olika instanser. I kommunfullmäktigevalen i Halland är andelen kvinnor både bland nominerade och bland valda till kommunfullmäktige i de flesta fall 40 och 45%. Fullmäktige klarar alltså den 40-60-gräns som ofta anges som jämställd representation, men inte mer än jämnt. Hylte är den enda kommun som når 50% kvinnor bland valda.

Det är svårt att dra slutsatser om vad som skulle vara en jämlik representation av utrikes födda i Halland eftersom vi saknar siffror på antalet röstberättigade. Sett utifrån befolkningen som helhet borde ca 14% vara födda utomlands, men av dessa har en andel inte varit bosatta i Sverige under de fem år som krävs för att få rösträtt. En kan dock argumentera för att en rimlig representation inte enbart är i relation till den totala folkmängden utan bör omfatta tillräckligt många för att också minoritetsgruppers perspektiv på ett bra sätt blir inkluderade i beslutsfattandet. Det skulle i så fall kräva en högre representation av gruppen utrikes födda, baserat på hur heterogen den är och hur många olika perspektiv och livssituationer den rymmer. Det kräver dock att de utrikes födda som är representerade faktiskt också rymmer denna heterogenitet, och inte enbart representerar en eller ett par grupper av utrikes födda. Över detta har vi inga siffror, vi kan bara konstatera att det vore en intressant analys att göra, eftersom vi vet att det vanligtvis är de i en diskriminerad grupp som mest liknar normsamhället som har lättast att bli representerade571.

Totalt i Hallands samtliga kommunfullmäktige är bara 12% av de nominerade och 8% av de valda födda utrikes572. Representationen bland de nominerade är mellan 9-18% i de olika kommunerna, där Hylte har högst andel och Kungsbacka och Varberg lägst. Bland de valda är spridningen större, från 10-11% i Hylte, Halmstad och Laholm till 5% i Kungsbacka. Andelen utrikes födda sjunker alltså väsentligt mellan nominering och val, vilket antyder att utrikes födda inte nomineras till valbar plats.

Utrikes födda kvinnor nominerades i något lägre grad än utrikes födda män till kommunfullmäktige i valet 2018: totalt 76 stycken jämfört med 95 män i Halland som helhet. Dock blev fler utrikes födda kvinnor än män valda: 8 utrikesfödda kvinnor sitter i kommunfullmäktige, varav 5 i Halmstad och 3 i Falkenberg och. 6 utrikesfödda män valdes till kommunfullmäktigen i Halland 2018, varav 3 i Halmstad och 3 i Kungsbacka.

Det är svårt att dra några vidare slutsatser kring varför skillnaderna mellan kommunerna uppstår, men det tycks tydligt att villkoren i politiken inte är helt lika för alla. I kommunerna är också andelen kvinnor som hoppar av större än andelen män, och fram till 2014 gällde detsamma även valda till landsting/regioner och riksdagen. Avhoppen har över lag ökat den senaste 20-årsperioden, och de flesta som hoppar av kommun- och landstings-/regionfullmäktige är unga, under 29 år573. Ett avhopp från ett uppdrag ger kortare perioder som förtroendevald och därmed svårare att avancera till exempelvis kommunstyrelsen eller nämndordförandeskap.

En tänkbar orsak till detta kan vara tillgången till fritid: kommunpolitiker är i hög grad fritidspolitiker vars arbete är till största delen ideellt. Kvinnor har som vi visat mer ansvar för hem- och omsorgsarbetet vilket begränsar utrymmet för ideellt engagemang. Vi ser också att kvinnor – i olika grad beroende på kommun och med Hylte och Halmstad som undantag – tenderar vara bättre representerade i åldrarna 50-64 år än yngre, när omsorgsbördan ofta är tyngre574.

En annan orsak kan vara strukturer och maktutövande i själva processerna. Många svenska kommunpolitiker vittnar om utövande av härskartekniker av olika slag. Sådana begränsar möjligheterna att faktiskt göra skillnad. Avhoppare upplever helt enkelt att demokratin fungerar sämre än andra575.

Vi vet inte hur det ser ut med representationen av andra diskriminerade grupper såsom HBT-personer eller personer med funktionsnedsättning, men det är rimligt att anta att det lever kvar ett gammalt mönster där samhällsmakten i första hand innehas av dem som även på andra sätt har fördelar i samhället. Att Sverige 2021 fick sin första öppna transperson på en ministerpost har uppmärksammast som ett nytt glastak som krossas.

Bilden av att den representativa demokratin gynnar de redan starka syns redan i vem som är medlem i ett parti576. Här kan också finnas en möjlig orsak till den skeva representationen, eftersom vägen till nominering och följaktligen valbarhet går via partiet.

Kvinnor är i lägre grad än män medlemmar i politiska partier, 2% jämfört med 5%. Motsvarande könsskillnad finns inte på riksnivå och den syntes inte heller i förra mätningen 2014 när medlemskapet var runt 5% för båda könen.

2018 mättes inte medlemskap utifrån bakgrund men 2014 var de högre bland personer med inrikes bakgrund (ca 5,5% totalt), och något lägre bland personer med utrikes bakgrund (drygt 3,5%). Könsskillnaden är ungefär konstant oavsett bakgrund. Äldre är oftare än yngre medlemmar i partier: 3,7% av personer 16-64 år jämfört med 8,1% bland dem över 65. Åldersskillnaden i Halland är också större än motsvarande skillnad i riket.

Vi har ingen data på partimedlemskap bland HBT-personer men personer med funktionsnedsättning tycks intressant nog vara partimedlemmar i högre grad än personer utan, det gäller i synnerhet män med nedsatt syn eller hörsel577. Kön är en genomgående stark faktor där kvinnor i betydligt lägre grad än män är representerade, och gruppen med svåra besvär av ängslan och ångest är de som i lägst grad är medlemmar.

Partimedlemskap, nominerade och valda till fullmäktige säger något om den representativa demokratins förmåga att ta tillvara på samtliga röster i samhället. Det säger dock inte så mycket om gruppernas vilja att höras. På senare år har alternativa former till engagemang blivit allt vanligare, i synnerhet i grupper som är mindre etablerade i samhället578. Vi har här valt att titta på hur många som oftast deltar i politiska diskussioner, som mått på politiskt intresse och engagemang.

Också vad gäller de som anger att de oftast deltar i politiska diskussioner579 är siffrorna lägre för kvinnor än för män. Totalt 35% av samtliga hallänningar deltar (motsvarande siffra för riket är 37%), för kvinnor är siffran 27,9% (en sänkning från 42% 2014) och för män 42% (44% 2014). Varför har kvinnors deltagande i politiska diskussioner minskat de senaste åren? Diskussionsviljan går ned en aning efter pensionsåldern, från 36% till 32%. Detta trots har gruppen pensionärer i högre grad än de yngre tid och utrymme för engagemang. Den största skillnaden förutom kön utgörs av utbildningsnivå: andelen med förgymnasial eller gymnasial utbildning som oftast deltar i politiska diskussioner är 31%, jämfört med 43% bland eftergymnasialt utbildade. Siffror från 2014 visar också att utbildningsnivån spelar större roll för kvinnor än för män. Att utbildning är en så väsentlig faktor vad gäller politiskt engagemang (oavsett form) är till viss del logiskt. Utbildning breddar kunskapsbasen och kunskap tenderar generera engagemang. Men den tydliga könsskillnaden visar att här också finns andra aktiva faktorer. Sannolikt är resurser i form av ekonomi och tid väsentliga sådana, kanske också omsatt i en så svårmätt faktor som självförtroende. Mycket kan nog förklaras av strukturen på arbetsmarknaden, med stora skillnader i löner och andra arbetsvillkor mellan kvinno- och mansdominerade yrken, i synnerhet för sådana yrken där ingen högre utbildning krävs.

Siffror på riksnivå från 2014 visar också påtagliga skillnader mellan personer med inrikes och utrikes bakgrund. Bland personer med utrikes bakgrund – både utrikes födda och inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar – är ungefär en tredjedel aktiva i politiska diskussioner. Bland personer med inrikes bakgrund ligger siffrorna på över 40% – intressant nog högre bland inrikes födda med en utrikes född förälder än med två inrikes födda föräldrar.

Kvinnor, utrikes födda och lägre utbildade är alltså i lägre grad än män politiskt aktiva och engagerade, oavsett mått som används. Detta återspeglas också i någon mån i förtroendet för väsentliga samhällsfunktioner. Vi har valt att titta på förtroendet för tre institutioner: kommunpolitikerna som representerar det proaktiva maktutövandet och beslutsfattandet, polisen som ska upprätthålla lag och ordning och slutligen sjukvården som en väsentlig samhällsservice med avgörande betydelse för de flesta under något skede i livet.

Ser vi till kommunpolitikerna580 är det bara ungefär en fjärdedel av hallänningarna som har mycket eller ganska stort förtroende för dem, kvinnor något mer än män. Bland utrikes födda är samma siffra bara knappt 19%. 23% av de unga (18-29 år) och 27% av de äldre (över 45 år) har förtroende för kommunpolitikerna. Knappt 22% av personer med enbart förgymnasial utbildning har förtroende för kommunpolitikerna jämfört med drygt 34% av personer med eftergymnasial utbildning. Med undantag av kön är mönstret alltså tydligt detsamma gällande politisk aktivitet och engagemang.

Förtroendet för polisen581 följer till viss del samma mönster men på högre nivåer. 66% av hallänningarna har förtroende för polisen, högre bland kvinnor (69%) än män (63%). Bland utrikes födda är förtroendesiffrorna bara knappt 53%, och bland de äldsta (65-84 år) är det bara drygt 59%. Åter är utbildning en väsentlig faktor: tre fjärdedelar av eftergymnasialt utbildade har förtroende för polisen, medan knappt 60% av de som enbart har förgymnasial utbildning.

Också vad gäller sjukvård582 ser vi lägre förtroende i grupper med kortare utbildning, och bland utrikes födda något som åtminstone till viss del kan relateras till den systematiska ojämställdhet och ojämlikhet som råder i vården583. Vi ser också hur förtroendet ökar med åldern – i gruppen 65-84 år har över 77% förtroende medan bara 68% bland de yngsta (18-29 år) säger sig ha det. Förtroendet för vården är dock högre än för både polis och kommunpolitiker, totalt har nästan tre fjärdedelar mycket eller ganska stort förtroende för vården.

En annan förutsättning för full delaktighet i dagens samhälle, både för påverkan och tillgång till kunskap/information, och för att genomföra praktiska ärenden, är tillgång till IT584. Också vad gäller tillgång till dator och internetuppkoppling i hemmet ser vi skillnader utifrån grupp, även om de flesta numera har tillgång. Det är företrädesvis de äldre, över 55 år, som inte har sådan tillgång – runt 85% jämfört med närmare 95% av yngre har persondator och 85% jämfört med 95-100% av samtliga yngre har tillgång till internet.

En orsak är sannolikt att tekniken är relativt ny och är ovan för många. I ett samhälle där alltmer sker över internet och alltmer fysisk samhällsservice såsom bankärenden och myndighetskontakter digitaliseras och i vissa fall avgiftsbeläggs blir konsekvenserna kännbara. Det gäller i synnerhet i glesbygd, där den fysiska samhällsservicen blir än mer begränsad. Det blir också mer kännbart för de grupper som har begränsad rörlighet, dit många äldre räknas.

Ur detta perspektiv är det också viktigt att synliggöra att i gruppen personer med funktionsnedsättning saknar fler tillgång till internet och persondator, under 92% jämfört med 97% för övriga, och för kvinnor med funktionsnedsättning över 65 år bara 79%585. Detta alltså trots att vissa grupper har ett extra stort behov av datorbaserat stöd, både i form av digitala tjänster och i vissa fall även specifikt för sin nedsättning, exempelvis talsyntes för synskadade.