Ekonomisk utsatthet och segregation

Att hallänningar har en något bättre ekonomi än riksgenomsnittet såg vi i förra kapitlet. Det finns dock betydliga skillnader mellan olika samhällsgrupper.

Om vi börjar med att titta på de absoluta toppositionerna i näringslivet är det män (se kapitel ”Männen går till jobbet, kvinnorna…”) och företrädesvis med inrikes bakgrund som når bolagsstyrelserna. Enligt Bisnode som tagit fram halländska siffror, om än osäkra, är det knappt 5%153 som saknar svenskt personnummer, alltså är utrikes medborgare. Hur det ser ut med bakgrund bland personer med svenskt personnummer vet vi inte på halländsk nivå, men Allbrightstiftelsens nationella kartläggning visar att i ledningsgrupperna (de studerar inte styrelsen) är 3% kvinnor med utrikes bakgrund och 7% män med utrikes bakgrund, alltså totalt ca 10%. En tredjedel av dem med utrikes bakgrund i ledningsgrupperna har sina rötter i andra nordiska länder154.

Ser vi på andra sidan av myntet: de som lever i så kallat utanförskap, alltså står utanför arbetsmarknaden155, alltså är långtidsarbetslösa eller sjukskrivna, blir bilden lika tydlig. Något fler kvinnor än män lever i utanförskap, 12,1% jämfört med 10,5% av männen. Men bland utrikes födda är det totalt en fjärdedel som lever i utanförskap, 23,4% av kvinnorna och 18,5% av männen. Siffrorna är någon procentenhet lägre än i riket, sannolikt en spegling av den jämförelsevis starka arbetsmarknaden och jämförelsevis låga andelen utrikes födda. De har också minskat ett par procentenheter mellan 2015 och 2018, oavsett grupptillhörighet.

Det finns ganska stora skillnader mellan de olika kommunerna, både vad gäller nivån på utanförskap och vad gäller könsskillnaden. Laholm utmärker sig med stor könsskillnad: ganska låg andel män i utanförskap, 17,9%, men länets högsta bland kvinnor, 27,3%. Högst utanförskap totalt finns i Laholm och Falkenberg, på knappt 23% totalt. Lägst är i Hylte och Kungsbacka: mellan 18 och 19%, bland män i Hylte så låg som 14,3%. Det senare är intressant, eftersom Hylte år 2015 hade länets högsta siffror: 38,3%. En inte otrolig förklaring är att många av de som kom till Hylte runt år 2015 antingen fått anställning (andelen utrikes födda i kommunen är fortfarande högre än i de andra halländska kommunerna) eller lämnat kommunen för att söka sig till andra platser.

Också vad gäller ekonomi är det stor skillnad mellan inrikes och utrikes födda hallänningar. Den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet, alltså den summa en person har att leva på efter skatter och bidrag156, är för hallänningar födda i Sverige nära 342 000 kr, medan för den för en utrikes född person är 260 000. Lägst är den för personer födda i Afrika: 207 000 kr. Inkomstskillnaderna minskar ju längre tid personen varit i Sverige, men även efter 20 år här har utrikes födda bara 84% av vad svenskfödda har i disponibel inkomst. Inkomstnivåerna i Halland är högre än i riket där födda i Sverige har 336 000 kr i disponibel inkomst per konsumtionsenhet, medan utrikes födda har 250 000 och födda i Afrika 197 000.

Förvärvsinkomsten, alltså lönen från arbete och liknande, i medel är för en inrikes född person i åldern 20-64 år i Halland 367 000 kr, medan den för en utrikes född är 251 000157, alltså mer än 100 000 mindre. Utrikes födda kvinnor har lägre förvärvsinkomst än utrikes födda män, 224 000 jämfört med 277 000 för män, men skillnaden är något mindre än mellan inrikes födda, där kvinnor tjänar i medel 320 000 och män tjänar 414 000158.

Vi ser också hur den disponibla inkomsten159 per konsumtionsenhet (per person i familjen) sjunker ju längre bort personens födelseland ligger, och ju kortare tid personen varit här160. För personer födda i Sverige är den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet 343 000, medan den för utrikes födda är 260 000. För personer födda i Norden, USA och Oceanien är den disponibla inkomsten över 310 000 kr. Därefter minskar den tillsammans med den geografiska och kulturella närheten. Lägst disponibel inkomst har födda i Asien (222 000 kr) och Afrika (207 000 kr).

Också tid i Sverige spelar stor roll. Utrikes födda som varit i Sverige 1-2 år har en disponibel inkomst på 194 000 kr, men för dem som varit mer än 20 år i Sverige är inkomsten 288 000. Ungefär samma mönster syns oavsett ursprungsregion161.
Rapporten ”Arbetsmarknadsintegration i Halland” från 2015162 förklarar inkomstskillnaderna med tre huvudsakliga faktorer: För det första har utrikes födda ett lägre värderat humankapital, såsom utbildning och språkkunskaper. För det andra har de mindre effektiva sociala nätverk. Slutligen finns en dimension av diskriminering.

Tid i Sverige är en faktor som kan antas minskar omfattningen av de två första, humankapital och sociala nätverk, eftersom längre tid i landet ger bättre förutsättning att bygga upp sådant. Diskrimineringen kan däremot förväntas vara tämligen konstant oavsett hur länge personen varit här eftersom den bygger på faktorer som oftast inte förändras, såsom utseende och namn. Att skillnaderna är så mycket större för personer födda utanför Europa än för dem födda i Europa utanför EU (som alltså inte omfattas av exempelvis gemensamma utbildningsstandarder, arbetsmarknadsutbyten mm) i grupper som varit här i upp till 20 år, antyder att direkt diskriminering är en väsentlig del i skillnaden.

Även ensamstående kvinnor är en ekonomiskt utsatt grupp – särskilt om de har fler än ett barn. Ensamstående kvinnor med barn hör till de familjer som har lägst ekonomisk standard. Försäkringskassans nationella rapport ”Barnfamiljernas ekonomi” visar att mellan 25-30% av inkomsten för ensamstående kvinnor med två barn utgörs av olika bidrag163, jämfört med knappt 15% för män i samma situation. Motsvarande är den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet avsevärt lägre för ensamstående kvinnor med barn än för ensamstående män med barn164.

I Halland finns stora skillnader mellan olika kommuner165. Återigen är det Hylte och Kungsbacka som sticker ut åt varsitt håll. I Hylte har en ensamstående kvinna med barn under 19 år en disponibel medelinkomst på ungefär 302 000 kronor och ensamstående män med barn under 19 år 424 000 kronor, jämfört med en median för samtliga hushåll på 436 000. I Kungsbacka är medianen för ensamstående kvinnor med barn under 19 år 414 000 kronor och för män 529 000 kronor, vilket fortfarande är under kommunmedianen på 641 000 för samtliga hushåll.
Ser vi till dem som saknar ekonomiska reserver, kontantmarginal166, alltså skulle ha svårt att klara en större oförutsedd utgift, är andelen kvinnor högre än andelen män i Halland: 18% kvinnor respektive 15% män. Sedan 2014 har andelen kvinnor i Halland minskat och andelen män ökat (2014: 19% kvinnor jämfört med 13% män), och könsskillnaden har därmed minskat.

Skillnaden är också stor vad gäller andra gruppindelningar. Datan från 2018 saknar indelning utifrån bakgrund men 2014 var det nära 27% av de utrikes födda i Halland jämfört med 13,6% av de inrikes födda som saknade kontantmarginal. Vi saknar motsvarande uppgifter på kön inom grupper för ålder, utbildning och härkomst för 2018, men nationella data 2014 visade att det genomgående är kvinnor som oftare saknar kontantmarginal än män.

På riksnivå ser vi att personer med funktionsnedsättning mer än andra saknar kontantmarginal167: 22% av kvinnorna och 28% av männen saknar kontantmarginal (16% respektive 18% var siffrorna för personer utan funktionsnedsättning). Intressant är också att detsamma gällde familjer där ett eller flera barn har en funktionsnedsättning (år 2012)168. 29% av familjer där ett barn har lindrig funktions-nedsättning, och 26% där barnet har svår funktionsnedsättning saknar kontantmarginal. För familjer med normfungerande barn är samma siffra 12%. Om funktionsnedsättningen handlar om allergi är siffran 18%, för fysiska funktions-nedsättningar 22% och för familjer där barnet har en neuropsykiatrisk funktions-nedsättning är siffran hela 32%. Eftersom vi här ser ett samband med samman-boende föräldrar (se nedan) kan en delförklaring vara att fler barn med funktions-nedsättning än utan har ensamstående föräldrar, företrädesvis mammor. I kombination med att barnet ofta behöver mer stöd, vilket kan begränsa föräldrarnas arbetsförmåga, kan detta i stor utsträckning förklara den ekonomiska utsattheten.

Motsvarande rikstäckande enkäter från Folkhälsomyndigheten till homo- och bisexuella samt till transpersoner (båda från 2014) visar att HBT-personer saknar kontantmarginal i högre grad än heterosexuella och cis-personer169. 34% av homo- och bisexuella kvinnor, jämfört med 22% heterosexuella, saknar kontantmarginal. Bland männen är siffran 26% jämfört med 16% bland heterosexuella. Vi saknar siffror för transpersoner men över hälften i denna grupp uppger sig ha en månadsinkomst på under 14 000 kr, vilket visar på stor ekonomisk utsatthet också i denna grupp170.

När vi talar ekonomisk utsatthet bör också gruppen äldre kvinnor nämnas. Ofta har kvinnorna, och än mer i den äldre generationen, avstått från lönearbete eller åtminstone karriärsutveckling för att ta hand om hus och hem. Det återspeglas efter pensionen: en kvinna i Halland har en genomsnittlig förvärvsinkomst på 205 000 kr171. Det ger en månatlig summa på runt 17 000 kronor. Siffran gäller medelvärdet, en stor andel har alltså lägre inkomster än så. Kvinnor lever också ofta längre än eventuella manliga partners, och i de fallen går de både från lön till pension och från två till en inkomst i hushållet. Skillnaden mot tidigare liv är slående och tvingar ofta kvinnor till stora ekonomiska neddragningar. Bilden att det är kvinnorollen som ansvarig för hem och hushåll som ligger bakom detta förstärks av att ogifta kvinnor har något bättre ekonomi än ogifta män (nationella siffror från 2007 men inget talar för att detta skulle ha förändrats)172.

Motsvarande inkomstsänkning efter pension eller vid partnerförlust gäller samtliga i grupper med lägre inkomst. Detta ekonomiska beroende av partnern förstärker ytterligare den utsatthet som nämnts i kapitel ”Ett hus vid havet”.

Vi ser också hur barnfattigdomen är avsevärt högre bland utrikes än inrikes födda, även om den även här är lägre i Halland än på riksnivå173. 2,1% av alla barn med inrikes födda föräldrar lever i ekonomisk utsatthet. Samma siffra för barn med utrikes födda föräldrar är 18,2%. Andelen barn i utsatthet är lägre än i riket (inrikes födda 3,1% och utrikes födda 23,5%) oavsett grupptillhörighet. Den är också lägre än 2015 när 21,6% av barn med utrikes bakgrund och 2,8% av barn med inrikes bakgrund i Halland levde i ekonomiskt utsatta hushåll. Fattigdomen verkar alltså ha minskat något.

Ju sämre ekonomi desto mer ekonomisk stress och desto mindre tillgång till det som kan köpas med pengar har man. Men sambandet är inte linjärt – 1000 kronor mindre i månaden får betydligt mycket större konsekvenser beroende på utgångsläget. För den som har svårt att klara de löpande utgifterna blir effekterna påtagliga. Rädslan för en oförutsedd utgift innebär en vardagsstress och en känsla av bristande kontroll över vardagen som kan få negativa hälsoeffekter på flera plan174. I Halland ser vi hur förgymnasialt och gymnasialt utbildade har både goda inkomster och god hälsa jämfört med riket, vilket givet ovanstående kan antas hänga samman.

För den som klarar vardagen utan större bekymmer är konsekvenserna av inkomstskillnaderna mindre men kan ändå vara kännbara vad gäller livsmöjligheter. Bostadsmarknaden öppnar sig exempelvis avsevärt för den som har en inkomst hög och stabil nog att kunna och våga ta lån, vilket blir extra relevant i en region där äganderätt är en så vanlig boendeform.

Inkomster har också en relativ aspekt: utöver om du kan klara ditt livsuppehälle beror fattigdom på vad som anses vara en skälig nivå i din omgivning175. Om ingen reser på utlandssemester känns avsaknaden av en sådan mindre än om alla gör det. Och om du tidigare levt med tillgång till mer pengar blir en inkomstsänkning påtaglig. Detta blir tydligt för den som går från arbetande till sjukskriven/arbetslös, går i pension, eller separerar. Många tvingas till stora omställningar i livet, och är inkomsterna från början redan små kan effekterna bli mycket svåra.

En vanlig orsak till sämre ekonomi är naturligtvis avsaknad av arbete för försörjning. Den goda arbetsmarknaden i Halland gynnar även utrikes födda. Men skillnaden mot inrikes födda är tydlig: färre inrikes födda är öppet arbetslösa: 21,9% jämfört med 6,4% bland inrikes födda. Personer födda utanför Europa är den grupp som i högst grad är arbetslös: hela 27%, med mycket liten könsskillnad176. Utbildningsnivå spelar stor roll för arbetslöshet: 34,6% av utrikes födda med förgymnasial utbildning är arbetslösa jämfört med 19,7% av personer med eftergymnasial utbildning.

I de flesta fall är utrikes födda kvinnor något oftare än män arbetslösa, men skillnaden är liten. Tittar vi på förvärvsfrekvens, alltså andelen som lönearbetar, är skillnaden större. 70,4% av samtliga utrikes födda män i Halland lönearbetar jämfört med 63,7% av utrikes födda kvinnor (bland inrikes födda är förvärvsfrekvensen bland män 83,6% och bland kvinnor 82,3%). Störst är könsskillnaden i gruppen födda utanför Europa med som högst förgymnasial utbildning. En bakgrund till detta är tydligare könsroller i ursprungsländerna, där kvinnor oftare ser sin roll i hemmet som sitt arbete177. Också strukturella förutsättningar på arbetsmarknaden i Sverige kan spela roll.

Både avsaknaden av förvärvsarbete och könsskillnaderna är större i de kommuner där många nyanlända tagits emot, i synnerhet Hylte men också i Falkenberg och Laholm. Det kan förklaras både av vilka som kommer och när: till dessa kommuner har det kommit många de senaste åren, många från Afrika och Asien och grupper med låg utbildning. Dessa faktorer påverkar avsevärt möjligheterna till integrering på arbetsmarknaden178.

I Sverige som helhet ser man också hur kvinnor i alla grupper, och i synnerhet utrikes födda, snarare finns i olika utbildningsinsatser än i förvärvsarbete. Ett år efter avslutad SFI finns 58% av männen jämfört med bara 33% av kvinnorna i arbete, medan 41% av kvinnorna jämfört med 29% av männen finns i studier179. Det är svårt att bedöma orsakerna till detta på individnivå. En hypotes är att kvinnor har lägre utbildning än män från början och därför ett större behov av utbildning, givet att de kommer från länder med mer traditionell könsstruktur och kanske inte fått samma tillgång till utbildning. Det motsägs av att gruppen utrikes födda med som högst förgymnasial utbildning är aningen större bland män än bland kvinnor180, 19,8% av männen och 18,4% av kvinnorna i Halland, och i riket är könsskillnaden minimal. Här kan det dock finnas åldersfaktorer som spelar in, och som vi inte kan analysera. En troligare hypotes är att processen försenas av barnafödande och barnansvar medan männen prioriterar sitt ansvar som familjeförsörjare, så att det tar längre tid för kvinnor än för män att bli färdiga för arbetsmarknaden. En andra möjlighet är att detta följer ett övergripande mönster där kvinnors utbildningsnivå i Sverige är högre än mäns, oavsett grupptillhörighet. På strukturell nivå har sannolikt också den mansanpassade arbetsmarknaden en betydelse – det är helt enkelt enklare för män att hitta ett arbete med bara kortare utbildning vilket gör incitamenten till utbildning större för kvinnor. Det kan också finnas skillnader i arbetsmarknadsinsatser och liknande satsningar riktade mot utrikes födda, som kan tänkas bidra till eller inte tillräckligt motverka dessa skillnader.

Det finns anledning att anta att även andra normbrytande grupper har svårare att få arbete. Halland domineras av mindre arbetsgivare och i många fall saknas då möjligheter exempelvis till anpassade arbetsuppgifter, som är en förutsättning för många med nedsatt arbetsförmåga. Det gäller delar av gruppen med funktionsnedsättning, men även många transpersoner uppger sig ha nedsatt arbetsförmåga181.

Utöver att det är svårare för vissa grupper att få arbete, så är de också mer utsatta på sina arbetsplatser. Ett sätt att synliggöra detta är att se på hur många som är ganska eller mycket missnöjda med sitt nuvarande arbete: totalt är 2,3% i Halland jämfört med 2,8% i riket ganska eller mycket missnöjda med sitt arbete. Kvinnor är något mindre missnöjda än män i Halland: 1,5% jämfört med 3% av männen. På riksnivå r skillnaden mindre och omvänd: 5,6% av kvinnorna och 4,1% av männen är missnöjda med sitt arbete.

Det finns ett svagt samband mellan trivsel på arbetsplatsen och utbildningsnivå i Halland182: 2,3%, oberoende av utbildningsnivå säger sig vara missnöjda med sitt arbete. Gruppen förgymnasialt eller gymnasialt utbildade är mindre missnöjda (1,7%) än eftergymnasialt utbildade (3%) är missnöjda med sitt arbete. Män är också mindre missnöjda än kvinnor: 3% jämfört med 1,5%. Samtliga siffror innebär en större minskning jämfört med riket.

På riksnivå såg vi 2016 att gruppen utrikes födda är de som är mest missnöjda med sitt arbete: 6,4% av männen, och 8,9% av kvinnorna (7,6% totalt) är missnöjda. Detta kan antas spegla både faktiska arbetsvillkor, där utrikes födda ofta har tyngre och mer slitsamma arbeten. En annan faktor kan vara att många utrikes födda akademiker inte arbetar inom sitt yrke utan i något som kräver lägre kvalifikationer, men eftersom vi saknar data på hur stor denna grupp är kan vi inte avgöra i vilken mån det är rimligt.

Upplevd diskriminering och kränkningar på arbetsplatsen är en faktor som kan antas spela roll för utrikes födda, men också för andra diskriminerade grupper. Ett flertal undersökningar visar också hur exempelvis HBT-personer systematiskt utsätts för diskriminering och trakasserier på arbetsplatsen183. En risk är att detta också är vanligare på mindre arbetsplatser där arbetsmiljöarbetet är mindre systematiskt och omfattande, som ett resultat av mindre resurser och mindre utvecklade HR-funktioner184.

En annan indikator på utsatthet på arbetsmarknaden är medlemskap i fackförbund185. Bland personer med förgymnasial eller gymnasial utbildning är 69,7% medlemmar i ett fackförbund. Bland eftergymnasialt utbildade är siffran 80%. Siffrorna är högre i Halland än i riket oavsett utbildningsnivå. Sedan 2016 har könsskillnaden i facklig anslutningsgrad försvunnit: kvinnors har minskat en aning och männens ökat så att båda könen nu ligger på mellan 73-75%. Undersökningen 2017-2019 visar inte anslutningsgrad efter bakgrund men 2016 syntes en tydlig skillnad utifrån bakgrund på riksnivå: bland personer med utrikes bakgrund var knappt 60% fackligt anslutna, jämfört med närmare 75% bland personer med inrikes bakgrund. I samma undersökning såg vi hur fackligt medlemskap ökar med åldern: i gruppen 25-34 år är nära 65% anslutna, medan nära 82% av 55-64-åringar är medlemmar i ett fackförbund. Siffrorna rör dock totalbefolkningen, så en förklaring kan vara att arbetslösa personer i lägre grad är fackligt anslutna än dem med anställning, i synnerhet för personer långt ifrån arbetsmarknaden.

Medlemskap i fackförbund innebär ett individuellt skydd för den enskilda anställda vad gäller både anställningstrygghet och arbetsmiljö. Det har också en strukturell effekt – grupper där fackföreningen är stark har större möjligheter att skapa bättre villkor över lag i branschen, exempelvis att driva krav på trygga anställningar och att motarbeta svartarbete. Att andelen fackligt anslutna är lägre i mer utsatta grupper kan alltså ha en långsiktigt förstärkande effekt på utsattheten, utöver de individuella konsekvenserna.