Ansvaret för familjen

Det obetalda hem och hushållsarbetet är ojämställt och ojämlikt fördelat även i de mer ekonomiskt utsatta grupperna. I många fall saknar vi data som tränger bakom enbart kön, men de uppgifter vi har pekar samtliga i samma riktning, vilket gör att vi tror att resonemanget nedan i viss mån går att generalisera utanför de grupper vi nämner.

I grupper av utrikes födda är mäns uttag av föräldrapenning207 lägre än bland inrikes födda i Halland, visar siffror från 2016. Inrikes födda män tar ut 28% av samtliga dagar, män födda utrikes tar ut mellan 23,7 och 24,9% beroende på födelseregion. Skillnaderna är alltså mindre inom gruppen utrikes födda, jämfört med i riket, där män födda utanför Europa tar ut betydligt mindre andel dagar än övriga grupper utrikesfödda (21,9% jämfört med 25,6% för födda i Norden eller övriga Europa). En möjlig förklaring kan vara att skillnaderna i förvärvsarbete mellan olika grupper är lägre i Halland än i riket, där vi sett även i andra grupper att när kvinnor förvärvsarbetar blir uttaget av föräldraledighet mer jämställt.

Förklaringen till att utrikes födda kvinnor ofta tar ut största delen av föräldrapenningen kan vara en kombination av ekonomiska och kulturella faktorer. I familjer med rötterna i kulturer med mer traditionella familjestrukturer och en starkare familjeförsörjarmodell kan det falla sig naturligt att kvinnan tar hand om hem och barn medan mannen satsar på att så snabbt som möjligt hitta försörjning till familjen.

Kvinnans hemmavaro riskerar dock skapa inlåsningseffekter där det tar mycket lång tid för kvinnan att integreras i samhället, lära sig språket och hitta kontakter i sitt nya hemland208. Vi ser också att utrikes födda kvinnor senare än män kommer ut i arbete209. Detta kan få stora konsekvenser för kvinnornas välmående, då det blir svårare för dem att hitta en plats och en funktion i det nya samhället. Dessutom ökar detta det ekonomiska beroendet av mannen. Det blir svårt för kvinnan att lämna mannen, till och med om han är våldsam, eftersom hon saknar möjligheter att klara sig själv och eventuella barn. Det handlar både om svårigheter att hitta bostad och att försörja sig och att hon har ett dåligt socialt skyddsnät utöver det hon delar med mannen210.

Samtidigt har många utrikes födda en påfrestande livssituation redan från början. I många fall har en nyanländ flyktingfamilj inte levt under ”normala” familjeförhållanden på lång tid. Familjen kan ha varit skild åt under långa processer av flykt eller fängslande av någon vuxen, eller ha levt under extrema omständigheter med krig och förföljelse. Föräldrarna lider ofta av traumatiska minnen som kan påverka både deras relation och deras föräldraskap. I synnerhet (men inte bara) för kvinnor omfattar dessa upplevelser i många fall sexuellt våld vilket också kan innebära utmaningar vid familjens återförenande211.

Till det kommer mötet med ett nytt samhälle, svårigheterna att välkomnas in i det och att anpassa sig till nya omständigheter. Ofta går denna process fortare för barnen, de går i förskola/skola och lär sig språket, får vänner som fötts/levt längre i Sverige och av blandad bakgrund. Föräldrar och barn kommer i otakt212. Också etablerade könsroller i relationen utmanas i mötet med svenska normer och ideal av tvåförsörjarfamilj och jämställdhet, självständiga barn och individualism213.

Vi saknar heltäckande uppgifter om uttaget av föräldrapenning i normbrytande familjer såsom exempelvis samkönade par eller där minst en förälder tillhör någon annan diskriminerad grupp än utrikes födda. En spekulation är att framför allt förekomsten av funktionsnedsättningar kan påverka uttaget, eftersom vissa funktionsnedsättningar riskerar påverka förmågan att ta hand om sig själv och andra, och paret då kan bedöma det som bättre att den normfungerande föräldern tar största delen av ledigheten. Det gäller i synnerhet då det i nuläget blir allt svårare att få personlig assistans och stöd i vardagen. Omfattningen av detta är dock svår att bedöma eftersom många med funktionsnedsättning är fullt kapabla att ta heltidsansvar för ett barn.

För samkönade par finns bättre strukturella förutsättningar för ett lika uttag, eftersom såväl normer och föreställningar om kön, som strukturella faktorer kring exempelvis arbetsmarknaden, slår lika mot båda föräldrarna (i en tvåsam relation). En undersökning visar dock att i par med två kvinnor tar den icke födande kvinnan ut mer föräldrapenning än genomsnittspappan, men fortfarande långt mindre än den födande mamman214. Detta antyder att biologiska faktorer, såsom graviditet, förlossning och amning kan spela roll för fördelningen.

Vi har också en föräldraskapslagstiftning som försvårar för samtliga som inte lever i heterosexualitet eller tvåsamhet. Om en i ett par med två kvinnor är gravid blir den andra parten automatiskt förälder bara om graviditeten uppkommit genom assisterad insemination i Sverige och sedan 2021 under vissa omständigheter utomlands, och regelverket ser därmed likadant ut för homo- och heterosexuella föräldrar. Om paret själva inseminerat eller om inseminationen skett på en klinik som inte lever upp till kraven måste en närståendeadoption ske. Det innebär ett glapp på flera månader där barnet endast har en vårdnadshavare, vilket skapar en utsatthet om något inträffar vårdnadshavaren innan adoptionen gått igenom. För homosexuella män kan det vara svårt att alls skaffa barn inom ramarna för systemet och de tvingas till egna lösningar av olika slag. Liknande situationer uppstår när fler än två är föräldrar: bara två kan vara vårdnadshavare. Detta drabbar också barn där urspungsföräldrarna inte lever tillsammans och det finns andra partners närvarande. I praktiken kan dessa partners fungera som barnets föräldrar, både emotionellt och praktiskt, men det lagliga skyddet för relationen är i stort sett obefintligt. Utöver bekymmer i vardagen med underskrifter och godkännanden av olika slag, skapar detta en utsatthet om styvförälderns relation med ursprungsföräldern tar slut215.

Transpersoner löper ännu större svårigheter då normer kring föräldraskap är starkt kopplade till tvåkönsnormen, alltså föreställningen att bara kvinnor som ser ut som kvinnor och har livmoder blir gravida och föder barn. Sedan lagen om tvångssterilisering vid könsbekräftande behandling avskaffades 2013 är detta inte längre en nödvändighet. För gravida transmaskulina har detta inneburit stora svårigheter av olika slag. Utöver fördomar och direkt hat, finns praktiska frågor som exempelvis att journalsystemet inte alltid stödjer ett manligt kodat personnummer vid graviditet216.

Trots Sveriges jämförelsevis liberala lagstiftning vad gäller familje- och föräldrafrågor, lever vi alltså ändå under en institutionaliserad cis- och heteronorm som främjar sammanboende ursprungsföräldrar där födande parten är cis-kvinna och den andra är cis-man.