De unga vuxna

Under de första vuxenåren tas många avgörande beslut som påverkar hela ens framtid. Vi lämnar hemmet och inte sällan uppväxtorten, skaffar oss en utbildning och kanske redan en livspartner.

Valet av utbildning har många unga redan gjort inför gymnasiet. I Halland liksom i resten av riket följer dessa val samma mönster som arbetsmarknaden i stort: tjejer söker sig till kvinnodominerade yrken inom vård, utbildning och tjänster och killar till produktion, teknik och andra mansdominerade yrken. De studieförberedande programmen har jämnare könsfördelning: valen skjuts upp till ett senare skede.

I Halland är det något färre än i riket som fortsätter till eftergymnasiala studier oavsett grupptillhörighet. (Vi ska dock minnas att riksgenomsnittet dras upp av universitetsstäder och stora städer.) Men det finns skillnader mellan olika grupper. Kvinnor fortsätter oftare än män sin utbildning efter gymnasiet. Det går att se ett mönster där, med ett par undantag, fler elever från de kvinnodominerade gymnasieprogrammen än från de mansdominerade, läser vidare. På högskolan i Halmstad, liksom på högskolor och universitet i övriga landet, är andelen kvinnor också högre än andelen män, och den sammanlagda utbildningsnivån hos kvinnor är generellt högre. Särskilt stor är skillnaden i andelen som har en eftergymnasial utbildning längre än 3 år, såväl inrikes som utrikes födda kvinnor har det i betydligt större utsträckning än män i samma grupper.

De som inte väljer att utbilda sig vidare börjar vanligtvis söka jobb i denna ålder. Runt en tiondel av alla 18–24 åringar i Halland, saknar dock gymnasieexamen och för dem är utsikterna sämre än för dem med gymnasieutbildning. Det gäller fler män än kvinnor, fler utrikes födda än inrikes födda och fler i Hylte än i övriga Halländska kommuner. Personer som mår dåligt psykiskt är överrepresenterade i denna grupp, vilket visar att måendet i ungdomsåren kan få livslånga konsekvenser. Vi ska då minnas att det bland dessa finns en överrepresentation av ungdomar som redan har sämre förutsättningar: exempelvis personer med funktionsnedsättning/nedsatt arbetsförmåga, HBT-personer, utrikes födda och ungdomar från ekonomiskt eller på annat sätt utsatta hushåll.

För ungdomar med avslutad gymnasieutbildning är arbetsmarknaden ganska god. Etableringsgraden (på arbetsmarknaden) ett år efter avslutat gymnasium är högre i Halland än i riket för de flesta gymnasieprogram, andelen som varken arbetar eller studerar är vanligtvis lägre. Men förvärvsinkomsten är lägre bland unga, särskilt tjejer, och arbetslösheten i åldern 14–24 år väldigt mycket högre än bland äldre. Fler unga saknar kontantmarginal för oförutsedda utgifter.

Den goda arbetsmarknaden hjälper också nyanlända till etablering. Fler utrikesfödda i Halland än i riket har arbete – även om skillnaden mot inrikes födda fortfarande är stor. Gruppen utrikes födda i Halland har också överlag varit i Sverige längre än riksgenomsnittets utrikes födda – en faktor som har stor betydelse för etableringen på arbetsmarknaden. Det finns dock stora skillnader både inom gruppen och mellan olika områden i Halland. Utrikes födda kvinnor har avsevärt lägre förvärvsfrekvens än utrikes födda män. Kommuner och områden med bättre arbetsmarknad, i synnerhet Kungsbacka, har också överlag färre nyanlända, lägre arbetslöshet bland utrikes födda och mindre könsskillnader inom gruppen. De kommuner som tagit emot många nyanlända under de senaste åren har också både lägre förvärvsfrekvens och större könsskillnader. Det är också i samma regioner där arbetsmarknaden redan är mer ansträngd. I första hand gäller det Hylte, men även Falkenberg och Laholm.

Att flytta hemifrån innebär inte sällan att också lämna hemorten. Avsaknaden av större städer och urbana livsvärden gör att många väljer att lämna Halland. I synnerhet gäller detta dem som vill ha en högre utbildning, då Högskolan i Halmstad är jämförelsevis liten. Det gäller sannolikt även HBT-ungdomar, som ofta har lättare att hitta riktade aktiviteter och stödnätverk i storstäderna. I de norra delarna av länet är det sannolikt fler som bor kvar hemma och pendlar till Göteborg som ett alternativ till att flytta. I synnerhet som bostadsmarknaden är så svår att ta sig in på, både på de större universitetsorterna och i Halland.

Ungdomstiden är en tid av förändring, men också en tid av osäkerhet på många plan, såväl praktiskt (arbete, bostad mm) som identitetsmässigt (vem är jag och vad ska jag göra med mitt liv). Detta skapar en extra stor utsatthet för samhällets krav och normer, förmedlade både via massmedia och genom den närmsta omgivningen. Under ungdomsåren är problem med nedsatt psykiskt välbefinnandet som störst, stressen högst och självmorden ökar. Mer utsatta grupper är också generellt mer utsatta för nedsatt välmående, med andra ord mår kvinnor sämre än män, utrikes födda sämre än inrikes födda, homo- och bisexuella sämre än heterosexuella och personer med funktionsnedsättning sämre än personer utan funktionsnedsättning. Inom dessa grupper går mönstren igen: kvinnor med funktionsnedsättning är mer utsatta än män med funktionsnedsättning och så vidare.

Även om färre män än kvinnor uppger nedsatt psykiskt välbefinnande så är det mer än två tredjedelar av självmorden som begås av män, i synnerhet i åldrarna 25-29 år och de över 65 år, alltså tiden innan de har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden och efter att de gått i pension. Mäns psykiska mående kan var starkt kopplat till föreställningen om mannen som familjeförsörjare. Självmorden i Halland (2019) var en aning lägre än rikssnittet (10,5 resp 12,4 per 100 000 invånare). Det totala antalet är så litet att det är svårt att dra generella slutsatser, särskilt eftersom skillnaden varierar mellan åldersgrupp och över tid.

En viktig källa till sämre välmående är upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. Mönstret här tydligt: samma grupper där den psykiska ohälsan är dålig är också mer sexuellt utsatta: kvinnor, särskilt utrikes födda och personer med funktionsnedsättning, HBT-personer (i någon mån undantaget homosexuella kvinnor) och unga. Upplevelser av trakasserier och övergrepp – mildare eller grövre – påverkar självkänslan inte bara i stunden utan kan sätta spår för livet.

Hallänningarna är överlag mer välmående än genomsnittssvensken. Det gäller såväl psykiskt välbefinnande som stress och andra livsstilsrelaterade hälsofrågor, oavsett grupptillhörighet. Det finns sannolikt ett samband med ekonomiskt välmående här, men det är inte självklart: Den psykiska ohälsan är inte alltid lägre i mer gynnade grupper, som klarar skolan bra, skaffar utbildning och god ekonomi. Unga kvinnor i Kungsbacka är den grupp som mår allra sämst, och som får personifiera detta fenomen, samtidigt som unga män i Kungsbacka är de som mår bäst.

Vad gäller de livsstilsrelaterade förklaringsmodellerna lever unga hallänningar ungefär som i övriga landet, med små variationer som ger en blandad bild vad gäller förutsättningarna för en god hälsa. Något färre har en stillasittande fritid, medan fysisk aktivitet och intag av frukt och grönt ligger på samma nivåer som övriga landet. Något fler har ett riskbruk av alkohol, antalet rökare är ungefär som rikssnittet medan cannabisanvändningen är lägre än i riket. Nationella undersökningar visar att grupper som utsätts för diskriminering, förutom kvinnor, överlag lever mindre hälsosamt än mindre diskriminerade grupper så det halländska välmåendet är inte jämnt fördelat.

Halland är också en trygg region att bo i. Färre än riksgenomsnittet är rädda att gå ut ensamma och färre utsätts för brott. Något färre är också utsatta för sexualbrott och för våld i hemmet. Yngre är genomgående mer otrygga och utsatta än äldre. Ofta finns tydliga paralleller till utsatthet redan innan vuxentiden. Upplevelser i barndomen och under tonåren präglar i synnerhet det tidiga vuxenlivet.

Men trots lägre nivåer av utsatthet ser vi att generella samhällsmönster även går igen i Halland; kvinnor är betydligt mer rädda än män, och även mer utsatta för sexualbrott och andra övergrepp som begränsar deras vardagsliv – även om män är mer utsatta för våld i gatumiljö. Otryggheten speglar en tillvaro där kvinnor å ena sidan är mer utsatta, och där män utsätter dem, både för fysiskt och sexuellt våld och för mer subtila våldsformer som kontroll, ekonomiskt och psykiskt våld. Ett vardagsvåld som hashtaggen #metoo vittnat om. Rädslan och känslan av utsatthet speglar också en vardag där kvinnor uppmanas till försiktighet och själva får bära skulden för de övergrepp de utsätts för. Kvinnors rädsla får också större konsekvenser; kvinnor stannar hemma, avstår från att göra saker, ändrar sitt beteende på många sätt i syfte att undvika utsatthet. I förlängningen kan detta påverka tillgången till det offentliga rummet och möjligheten till delaktighet i samhället.

En stor rädsla för att utsättas för våld gäller, med vissa undantag, än mer i grupper utsatta på andra sätt, till exempel HBT-personer och personer med funktionsnedsättning. Unga kvinnor med funktionsnedsättning, homo- och bisexuella män, bisexuella kvinnor och transpersoner är grupper som är påtagligt mer både rädda för och utsatta för våld. Bisexuella kvinnor och transpersoner sticker också ut när det gäller utsatthet för våld i hemmet.

Gruppen utrikes födda upplever sig överlag mer otrygga än inrikes födda, men tittar vi på faktisk utsatthet är skillnaden betydligt mindre. Gruppens utsatthet i samhället, ofta präglad av avsaknad av nätverk, traumatiska upplevelser i historien och svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och i samhället, kan dock förvärra konsekvenserna av utsattheten. Kvinnojourer vittnar till exempel om hur kvinnor, i synnerhet utrikes födda, går tillbaka till våldsamma och farliga män eftersom de inte ser några möjligheter till försörjning utan männen.

Vi ser alltså hur samma grupper som mår sämre i samhället och som har sämre ekonomi också är mer utsatta för våld. Samma grupper deltar också mindre i beslutsfattandet i samhället; de har lägre valdeltagande, blir valda i lägre grad, har lägre grad av medlemskap i både partier och fackförbund, sämre förtroende för samhällsinstitutioner av olika slag, och de deltar mer sällan i politiska diskussioner.

Kvinnor är i vissa fall ett undantag här, deras lägre faktiska inflytande (färre nominerade och valda och lägre grad av partimedlemskap) finns där trots deras förtroende för samhällsinstitutioner, och större deltagande i politiska diskussioner. Att kvinnor inte följer samma mönster som andra diskriminerade grupper kan vara en fråga om utbildning – kvinnor är överlag högre utbildade än män och dessa faktorer tenderar hänga samman med utbildningsnivå. Orsaken till att kvinnor trots detta är sämre representerade i exempelvis kommunfullmäktige är sannolikt en kombination av praktiska omständigheter – att kvinnors tid ägnas åt annat (i synnerhet när de får barn) – och av en politisk kultur som systematiskt gynnar män. Dock finns hopp om framtiden: just bland de yngsta (-29 år) är kvinnor överrepresenterade bland valda till kommunfullmäktige. Framtiden får visa om det är en grupp som även fortsatt får vara väl representerad, eller om praktiska omständigheter förändrar bilden när de unga kvinnorna blir äldre och bildar familj.

Konsekvensen av att grupper som är utsatta både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt också deltar mindre i beslutsfattandet blir en ond cirkel. Beslut fattas av mer gynnade grupper, och missgynnade gruppers perspektiv har svårare att få genomslag. De beslut som fattas riskerar alltså att ytterligare stärka redan gynnade.